”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”

Så heter en bok skriven av Ann Heberlein. Hennes ord träffar rakt in i mitt hjärta. En otroligt välskriven och ärlig bok. Den känns väldigt rak, rättfram. Och jag gillar det. Hur hennes tankar går, jag känner igen mig i det. ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Exakt så. Exakt så känns det för mig. Varför är livet så svårt? Komplicerat? Varför är det så svårt att vara människa? Till och från får jag dödstankar. När livet känns så fruktansvärt outhärdligt, och jag inte vet hur jag ska orka. Samtidigt så vill jag inte dö, men samtidigt så är det bara så svårt att leva.

Om livet ändå kom med ett manus

Då hade saker varit så mycket enklare. Framförallt så hade det besparat mig så mycket tid, så många år på att försöka lista ut människor. Folk är i allmänhet svåra att förstå sig på. De säger en sak, men menar egentligen något annat. Och det, förväntas man bara förstå? Bara sådär? Hur svårt ska det vara att säga så som det är – egentligen? Att vara rak och ärlig?

Ibland, eller oftast känns det som att jag lever i en regisserad värld. Där vi alla går runt som karaktärer tagna ur en teaterpjäs. Förutom att jag är den enda utan ett manus.

Vart är funktionsrätten inom politiken?

Pixabay

Varför pratar ingen politiker om funktionsrätten? Och om fattigdomen som bara växer här i Sverige? Jag tycker det är skrämmande hur det ser ut just nu, med högerblocket som ligger i topp. Än är inte valet helt avgjort. Utlandsröster och förtidsröster inväntas, och det hela lär avgöras inom någon dag. Men det verkar som att de bestämt sig redan, politikerna. Det gör mig orolig, både för min egen framtid, men även för alla människor som har sjukersättning, är utförsäkrade, funktionsnedsatta eller hemlösa etc. Vad kommer hända med dem? Med oss? Det känns som att fattiga kommer bli ännu fattigare, och rika ännu rikare. Jag hoppas verkligen inte att det blir så, men högern tycks ha en vidrig människosyn. Åtminstone en viss person som är på väg att bli Sveriges statsminister. Han tycks tro att människor som lever på bidrag gör det för att det är kul. Inte för att dem kanske är sjuka, har en funktionsnedsättning som gör att de inte kan arbeta, är sjukpensionärer, sjukskrivna etc. Han slår ner på människor som arbetar halvtid eller deltid, som arbetar men har för låg inkomst, som har osäkra anställningar med dåliga villkor. Han verkar störa sig på människor som enligt honom “bara går på bidrag”, eller som “inte kan försörja sig själva”. Ett uttalande som han gjort i TV är att om man tjänar under 15.000:- i månaden, så har man inte ansträngt sig tillräckligt. Då är man lat, misslyckad, ja, livsoduglig. Enligt honom. Det kan inte vara så att det är för låga löner och dåliga villkor? Han menar att 700 000 “invandrare” inte kan försörja sig själva. Jag skriver “invandrare”, eftersom han några månader innan menade att det var svenskar som bara gick på bidrag, och inte kunde försörja sig själva. Den statistiken han pratar om finns inte. Han uppger även det i TV att den statistiken har han hittat på annat håll, på något så fancy som “entreprenörskapsforum”. Tittar man på SCB:s hemsida, på statistiken som han påstås tala om, så har han alltså räknat in människor som är sjukskrivna, har sjukersättning, ersättning vid arbetslöshet, har ekonomiskt bistånd etc. 

Allvarligt talat, dem har inte tänkt på varför det ser ut som det gör? Arbetsmarknaden är stängd för många människor. Det som måste förändras, är arbetsmarknaden. Även att funktionsrättskonventionen skrivs in i lagen. 

https://www.scb.se/pressmeddelande/farre-forsorjs-av-sociala-ersattningar-och-bidrag-stora-skillnader-mellan-kommuner/

Suicidpreventiva dagen 10/9 – 2022

Pixabay

Jag vill uppmärksamma suicidpreventiva dagen som infaller den 10/9 varje år. Psykisk ohälsa är en av mina hjärtefrågor, och något som jag brinner starkt för. Det är något som jag verkligen vill jobba med att synliggöra. Att våga fråga hur någon mår kan rädda liv. Därför är det så viktigt att vi pratar om det. För det är något som drabbar många, många människor. Helt i onödan. Det är viktigt att det upptäcks, synliggörs och tas på stort allvar.

Efterlyser personer till en artikel

Som ni kanske redan vet vid det här laget, så jobbar jag inom projektet ”Lyssna på oss” på Demokratipiloterna. Projektet syftar till att öka kunskaperna om neuropsykiatriska diagnoser (NPF) såsom adhd, add och autism hos flickor/tjejer/kvinnor och icke-binära tilldelade könet kvinna vid födseln. Projektet är treårigt och startade i år med stöd från Allmänna arvsfonden.

Vi påverkar genom att skriva debattartiklar, samt nå ut i sociala medier (en podd är på gång, och webbsidan är snart klar). Så småningom kommer vi hålla i panelsamtal och föreläsningar.

I nuläget skriver jag en artikel om Försäkringskassan och deras bemötande gentemot människor med funktionsnedsättningar. Jag undrar om det finns några personer (1-5) som skulle vara intresserade av att bli intervjuade till min artikel? Hör isåfall av er till mig, antingen här på bloggen eller på min Instagram, så tar vi det därifrån.

Kramar

Våga vara konstig (för min egen skull)

Häromdagen när jag var hos min behandlare på OCD-programmet så hon något som jag nu försöker anamma, nämligen att våga vara konstig – för min egen skull, för att jag ska må bra. Så enkelt. Så sant, så genialt. Och så jävla rätt! Det är ju det konstiga som skapar våra egenheter, våran karaktär. Vår unikhet. Och inte fan vill jag vara tråkig. Nä, då är jag hellre konstig. Det är ju mycket roligare. Tänk vad tråkigt livet skulle vara om alla gick runt och var perfekta hela tiden? En människa som går rakt, utan att snubbla eller svajja till, som pratar och säger saker på ett korrekt sätt (vad nu ”korrekt” är). Som aldrig blir nervös, osäker, rädd eller ångestfylld. En människa som agerar helt normalt och tänker helt normala tankar (vad nu ”normalt” är, om man ska börja definiera det). En helt jävla normal människa dvs en fullständigt jävla tråkig människa. Finns det ens någon som aldrig har haft ens ett uns av tvångstanke? Som gått igenom livet utan att någonsin känt någon ångest eller rädsla? Nää, det låter ju inte rimligt. Jag tror att många, många människor går runt med ångest, rädsla, oro. Många som lider av psykisk ohälsa i form av depression, tvångssyndrom, ångestsjukdomar etc. Det är ingenting vi kommer ifrån, tyvärr. Däremot så har vissa lättare för att drabbas av psykisk ohälsa på grund av sårbarhet och genetik. Och jag är en av dom. Definitivt. Har man även en NPF diagnos så är ångest och depression mer en regel än undantag. Sorgligt men sant.

Nu har jag gått på behandling på OCD-programmet i några månader. Jag vet inte om det hjälpt mig så mycket, eller så har det hjälpt. Det jag vet, är att nästan varje gång jag gått därifrån så har jag känt mig upplyft, glad och upprymd på något sätt. Nästan som en känsla av att kunna ta över hela världen. En så stark och otroligt befriande känsla. Känslan av att äga sig själv, och acceptera sig själv på samma gång. Jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt, men en bra känsla, en trygg känsla. Känslan av att vara mig själv med alla mina konstiga egenheter, och inte bry sig ett skvatt om vad andra människor tycker och tänker. Men det går ju upp och ner. Some days are bad, and some are great, that´s just life and I accept it.

Jag har försökt komma fram till vad för slags tvångssyndrom som jag har. Det är definitivt atypiskt, dvs inte typiskt. Men sen så har jag andra tvång, några klassiska men mest mentala. Det klassiska tvången är att rycka i dörrhandtag, kolla spisen ett antal gånger. Fast det gör jag i och för sig inte så överdrivet många gånger, så det kanske inte räknas. Iallafall. Det mentala tvången är annat. Både liknande räkne ritualer och litet inslag av magiska ritualer. Och sen det atypiska är av en annan sort. Det är mer kroppsrelaterade tvångssyndrom. Mer än så tänker jag inte gå in på – inte ännu. Jag är inte redo för det.

So long my weirdos 🙂

Gör din röst hörd. Lita på din egna förmåga.

Det är inte många människor i mitt liv som har trott på mig. Inte ens jag själv har någonsin trott på mig själv. Att jag haft betydelse. Att jag har styrkor. Det har varit en kämpig väg, och jag är en känslig själ. När man är en känslig människa, som jag är, då känner man också starkare. Man har nära till känslorna, ett starkt inre känsloliv. Därför kan händelser, negativa som positiva, påverka en oerhört. Jag har hela mitt liv varit väldigt känslig. Och jag har alltid fått höra att jag är för känslig, att jag inte ska vara så känslig, att jag inte ska bry mig så mycket etc etc. Som att känslighet vore en dålig egenskap. Känslighet är väl någonting att vara stolt över. Det är något positivt. Och något som vi borde sträva efter. I ett hektiskt samhälle där tävling och yta är allt idag, borde vi väl istället sakta ner farten och bli lite mer empatiska. Stötta och uppmuntra varandra, istället för att dra ner andra.

Det är svårt. Men jag ska försöka att lita till min egna förmåga. Och inse att min röst är viktig. Som en viktig person sa till mig för några dagar sedan: Att min röst är lika viktig som alla andra. Att jag bör lita till min egna förmåga och göra min röst hörd.

Du vet vem du är.

Skolan inkluderar inte funktionsnedsatta elever – #rättentillutbildning #enskolaförALLA

Det börjar tidigt, redan i grundskolan. Om inte ännu tidigare.

Hela vuxenlivet blir lidande om man inte får rätt förutsättningar från första början. Det säger sig självt. Skolan, arbetsmarknaden, samhället. Individen slås ut. Sedan beskylls individen för att inte ha ansträngt sig tillräckligt, denne får skylla sig själv sägs det. Vad är det för resonemang? Folk som inte har NPF själva förstår helt enkelt inte. Eller så vill dom bara inte förstå. 

När en individ behöver stöd, ska denne få det. Punkt slut. Bara för att vissa funktionsnedsättningar inte syns, betyder inte det att livet inte är kämpigt. För det är det, för väldigt många med NPF. 

Det borde inte vara så förbannat svårt för Sveriges skolor att skapa förändring. Det börjar hos staten. Pengarna finns. Men ingenting händer. Det kostar för mycket, sägs det. Det är så dyrt. Men låt mig då ställa en motfråga: Vad kostar inte det samhället när individen kommer upp i vuxen ålder och tvingas leva på bidrag pga samhällets bristande stöd? Vad kostar inte det samhället när samma individ slås ut från samhället och i värsta fall att det leder till självmord? Så säg mig, vad kostar ett liv? 

Skolan inkluderar inte elever med NPF idag. Det är så många följder som kommer med det. Psykisk ohälsa, bidragsberoende, utanförskap och ett oändligt lidande. Är det värt det? 

Det ställs krav på osynliga förmågor, dvs exekutiva funktioner som innebär kognitiva nedsättningar som har att göra med uppmärksamhet, arbetsminne, planering, fokusering, strukturering, svårt med socialt samspel etc. Det i kombination med en svår skolgång (bristande stöd) ger svårigheter och problem senare i livet. 

Statistik visar att 60% av alla elever med autism inte klarar kärnämnena. Det visar även att 140 000 – 170 000 personer i åldern 16- 29 år varken arbetar eller studerar. Vad säger det? Det är knappast individerna det är fel på. Det är samhället. Skolan och arbetsmarknaden. Men det börjar redan i skolan. 

Staten är att skylla på. Dom tillåter utslagning av funktionsnedsatta elever.

Staten borde betala skadestånd till denna elevgrupp, och till dom som varit med om skolexperimentet. 

Skolan måste förändras. Detta är inte hållbart. Det är på tiden att slopa fördomarna om NPF. Inse att dessa barn behöver och har rätt till stöd för att kunna klara målen OCH för att överhuvudtaget klara sig i vuxenlivet. Hur vill vi att nästa generation ska må egentligen? Eller det är snarare en fråga till staten: hur vill ni att nästa generation ska må EGENTLIGEN? 

Det är på tiden att vända detta, så inte fler avslutar sina liv i förtid. 

Se länkarna nedan: 

en artikel skriven av Lotta Lundh, författare och mamma till barn med adhd, autism och add. https://www.dagensarena.se/opinion/samhallet-gor-inte-tillrackligt-barn-med-autism-och-adhd/ 

Och två länkar till en kampanj startad av en föräldragrupp som alla har barn med olika funktionsnedsättningar. Kampanjen heter En skola för ALLA. Och kom ihåg att skriva under deras namninsamling. https://www.rattentillutbildning.se/  

https://www.rattentillutbildning.se/kampanj/  – här finner du även statistik som jag använt mig av i texten 

https://petrakrantzlindgren.se/2021/12/19/fordomskalas-mot-elever-med-npf/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=fordomskalas-mot-elever-med-npf Otroligt bra artikel skriven av Petra Krantz Lindgren som en REPLIK på en annan artikel som är väldigt fördomsfull 

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång