Samhället sviker och jag orkar inte kämpa emot längre

Jag är trött, arg, ledsen, besviken, förbannad och rädd. Jag sitter inte och tycker synd om mig själv. Känner att jag behöver skriva det, så ingen får för sig att jag skulle gå igång på att må dåligt. Folk får tycka vad dom vill, men jag skriver det jag känner och hur verkligheten faktiskt ser ut för oss med NPF-diagnoser. Läs om du vill, eller så gör du inte det.

Jag arbetstränar på ett bokförlag, vilket jag nu gjort i lite mindre än ett år. För första gången någonsin så känner jag mig hemma och accepterad! Jag kan och får verkligen vara mitt sanna jag. Jag älskar verkligen den arbetsplatsen. Den är så tillåtande, öppen och accepterande för alla människor men framförallt för oss som avviker från normen. Jag älskar detta ställe, och jag älskar det jag får hålla på med. För mig känns det inte som ett jobb, eftersom jag får hålla på med det som jag verkligen tycker om. Skrivande. Att få skriva om psykisk ohälsa, och hålla på med sociala medier samt photoshop. Det är detta jag vill hålla på med. Skrivandet är det jag brinner för mest, och det får jag göra varje dag. Men det roliga tar alltid slut någon gång…. tydligen. För att göra en lång historia kort, så ansökte min arbetsgivare om fondmedel för att kunna starta upp ett projekt (psykisk ohälsa/NPF-diagnoser), där jag och min kollega/vän skulle få en varsin anställning på 50%. Ansökan var riktigt bra och har två starka namn med. I flera månader gick vi och väntade och hoppades. Jag vågade nästan börja drömma om en framtid. Min tur att äntligen få en anställning. Idag kom domen. Avslag. Jag bara sjönk. Vad fan ska jag göra nu? tänkte jag. Där hade jag gått och väntat så länge, och så nej. Varför nej? Prioriteras inte psykisk ohälsa och vi med NPF-diagnoser? Nej, tydligen inte. Jag känner mig bara så värdelös och misslyckad. Det känns som jag dragit nitlotten. Jag skäms nästan över mig själv. Hur kunde jag tro att jag var värd en anställning? Jag är inte arg på arbetsträningen. Dom försöker och vill verkligen ge oss en anställning. Men just nu är det denna fonden som förstör allting. Men detta kommer såklart överklagas, och ansökningar är inskickade även till andra ställen. Men jag blir bara så less. Samtidigt så hotar Försäkringskassan med att jag måste byta arbetstränings plats om jag vill behålla min ersättning. Jag får alltså inte vara kvar på en plats där jag äntligen börjat känna mig hemma och där jag känner mig mer accepterad än någonsin. Utan jag ska bli tvungen att hitta ett nytt ställe, komma in i nya rutiner, nya arbetsuppgifter, träffa nya människor…. Hur F-N tänker Försäkringskassan? Jo, dom tänker inte alls. Jag är bara så jävla less på hela samhället, som bara tycks gå emot en hela tiden. Jag har krigat och kämpat, stångat mig blodig i flera år utan att komma någonstans. När är det nog? Ska jag behöva kämpa så här hårt hela livet, tills jag dör? Vi med NPF-diagnoser har sämre förutsättningar. Det är verkligheten. Vi måste kämpa dubbelt så mycket, och ändå går det inte. Så nej, jag är inte lat, bortskämd, oambitiös eller något annat nedvärderande som jag fått höra genom åren. Det är samhället som det är fel på. Detta samhälle är inte skapt efter våra förutsättningar (vi med NPF-diagnoser). Det här samhället är en jävla fyrkant där alla människor som är stöpta i samma tråkiga format ingår. Avviker man lite från normen, då blir man hängd. Typ så känns det. Det är iallafall inte skapt efter våra förutsättningar. Och det är så jävla orättvist, tycker jag. När ska det vända? Kommer det någonsin ske under vår livstid? Det har jag väldigt svårt att tro. Och om det mot förmodan vänder, så är man sedan länge begraven. Många år alltså. Jag är så jävla less på detta, och så förbannad rent ut sagt. Det har jag all rätt att vara. Och snälla, jag vill inte ha kommentarer från folk som säger att jag ska tänka positivt och hokus pokus skit. Sådana kommentarer tas bort. Bye for now.

Positivt tänkande – Inte så positivt

Sjukt samhällsideal

Detta samhällsideal med att man ska tänka positivt och ha en positiv attityd till allting alltid, är en korkad ideologi. Kritiskt tänkande premieras inte på samma sätt som positivt tänkande gör. Det är en ouppnåelig bild av perfektion, och som är omöjlig att leva upp till. Vi är ju trots allt bara människor. Vi är väl inga robotar heller? Negativa känslor och kritiska tankar är verkliga och inget man borde förtränga. Att ha känslor, negativa som positiva, är verkligheten. Annars är man väl inte människa? Dessutom ser man verkligheten för det den är, när man låter sig känna alla slags känslor och vågar ifrågasätta, istället för att gå runt i en ”positiv låtsas värld”.

Ej förankrat i verkligheten

Om vi inte tillåter oss att känna det vi faktiskt känner, ilska, ledsenhet eller vad det än må vara, då leder det endast till att vi blir olyckliga. Man kan knappast bli lycklig av att gå runt med tanken att man måste vara positiv till varje pris. Att kunna tänka kritiskt, våga ifrågasätta, känna osäkerhet och tvivel är en del av utvecklingen. Därför är detta med positivt tänkande märkligt. Det vi har fått lära oss är att det räcker med ett positivt tänkande och en positiv attityd för att nå våra mål, till exempel för att lyckas snärja den perfekta partnern, det perfekta jobbet, huset, bilen, ja ni fattar. Jag tycker att den idén är väldigt suspekt. Som att hela min livssituation skulle lösas bara jag ”tänker” positivt jämt och ständigt. Det låter falskt. Att våga vara kritisk och ifrågasätta ser jag bara som sunt. Jag skulle inte vilja vara en ja-sägare till allting, inte bry mig och bara göra. Nej tack, jag är mer verklighetstrogen än så.

En ideologi som gör oss olyckliga

Det känns som att man ska vara så himla duktig jämt, och är man inte det, ja, då tänker man antagligen inte tillräckligt positivt. Sjukt. Som att jag skulle kunna kontrollera allt med mina tankar eller vadå? Att när allt går dåligt, då är det mitt fel, för jag har inte tänkt på rätt sätt? För mig låter ett sånt tankesätt sjukt, och det är ideologier som dessa som gör oss sjuka. Samhället gör oss sjuka på grund av ouppnåeliga mål som vi förväntas uppfylla.

Själv går jag min egen väg och väljer att följa mina känslor. Vilket inte är lätt alla gånger, men hellre det än att låtsas må bra.

Samhället styr

Det är faktiskt så att en person inte kan göra allt. Samhället har en inverkan också. Vi behöver hela samhället för att kunna fungera. Saker som exempelvis ekonomiska problem, psykisk ohälsa, ja det är sådant som inte går att ”tänka bort”, eller bara genom att ”tänka positivt” så blir allting bra. Om det ändå vore så enkelt. Nej, hela samhället behövs. Tänk då att det är svårare för en person med en NPF-diagnos. Med tanke på att vi får kämpa dubbelt så hårt än neurotypiska (normalstörda). Att man skulle vara sin egen lyckas smed, är endast ett korkat uttryck.

Samhället dömer ut individer med NPF

En annorlunda hjärnfunktion

Att ha en NPF-diagnos innebär inte att man är sjuk, utan annorlunda. Hjärnan är konstruerad på ett annat sätt helt enkelt. Vilket innebär att man tänker i annorlunda banor, ”outside-the-box” och att man ser sånt som andra missar. Det är en enorm fördel, inte minst inom arbetsmarknaden. Trots det, förbises dessa styrkor, som skulle kunna göra en enorm skillnad.

Samhället saknar kunskap

Medvetenheten och kunskapen om NPF-diagnoser idag är fortfarande märkligt låg. Skolor, arbetsplatser, myndigheter och även allmänheten saknar kunskap. Det är trist, tycker jag. Samhället är uppbyggt efter neurotypiker, vilket gör utmaningarna omöjliga för en person med NPF. Det leder inte sällan till social utslagning, psykisk ohälsa, fattigdom eller till och med död.

Högre risk för självmord/självmordsförsök

Visste ni om att autistiska personer, främst kvinnor, löper ungefär 10 gånger högre risk för självmordsförsök? Samt att risken för självmord är högre? Om man jämför med den övriga kvinnliga befolkningen. Det är oerhört oroväckande.

Samhällets ovilja till förändring

Det är synd att man inte vill ta tillvara på dessa underbara individers potential. Men det räcker inte att en person gör jobbet. Det krävs att hela samhället går ihop för att få ett mer NPF-vänligt klimat. Varför läggs det så stor vikt på våra svårigheter och inte på styrkor? Man behöver möta individen och fokusera på styrkorna istället för att se svårigheter.

Svårigheterna börjar i skolan

Egentligen börjar allting redan i skolan, där bristen på vilja och kunskap är stor. Det orsakar problem och svårigheter för barnet som inte får sin potential sedd. Problemen kvarstår ända upp i vuxen ålder, och leder till ytterligare svårigheter för individen. Inte sällan blir det tufft på arbetsmarknaden där okunskapen om NPF är stor. Detta gör att många hamnar utanför systemet, och tvingas leva på bidrag. När deras potential skulle kunna göra skillnad i arbetsvärlden, så stryper man den potentialen istället. Sjukt. Jag vet. För jag har varit med om detta. Redan i låg/mellanstadiet började allt. Jag hade det svårt i skolan med bland annat matten samt mobbning och utanförskap. Jag fick ingen riktig hjälp av lärarna, utan kände mig osynlig. Hela min tonårstid och vuxentid har präglats av utanförskap och svårigheter med relationer och utbildningar/arbeten. Det är tröttsamt. Jag är besviken på hur vi med NPF diagnoser blir behandlade av samhället.

Statistiken är hämtad från; https://www.forskning.se/2019/06/28/autism-kopplat-till-kraftigt-okad-risk-for-sjalvmordsbeteenden/ https://nyheter.ki.se/autism-kopplat-till-kraftigt-okad-risk-for-sjalvmordsbeteenden https://www.cambridge.org/core/journals/psychological-medicine/article/individual-risk-and-familial-liability-for-suicide-attempt-and-suicide-in-autism-a-populationbased-study/BDB3E4ADE03D99F12F7B1BCD28B4A6B1

Strandhäng i skuggan

Igår var jag på stranden med Yolanda och min sambo Robban. Jag är ingen badkruka och ingen strandmänniska heller. Men det var skönt att få komma ut lite, även fast det var värmebölja. Jag ogillar verkligen den här värmen. Det är alldeles för varmt för min del. Då kommenterar gärna folk ”ja, men tänk på vintern och allt snöslask istället”. Ja, hellre det än den här olidliga värmen, alla dar i veckan. Jag är mer för hösten. Det är inte för varmt och inte för kallt. Utan sådär höstigt med alla fina höstlöv som virvlar omkring, och man bara går där och myser. Typ. Ett drömscenario iallafall. Tillbaka till denna värme, så hoppas jag att det lägger sig snart. Jag står f—n inte ut längre. Nånstans kring 20 grader är lagom tycker jag. Men snart får det räcka. Jag vill ha höst – NU!

Vilken är er favoritårstid?

Autism – Tusen historier

Autism består av tusen historier. Ingen är den andra lik.

Autism är inte ensidigt. Om du har träffat en person med autism, så har du träffat EN person med autism. Alla är vi olika. Det gäller även autistiska individer. Många tror att autism endast ser ut på ett visst sätt. Att alla med autism skulle vara stöpta i exakt samma format. Så är det inte. Likväl som neurotypiker har olika förmågor, svårigheter och personligheter, så är det samma med autistiska personer. Vi är olika duktiga på olika saker, vi har olika svårt för olika saker och vi har olika unika personligheter. Du vet inte vad en annan går igenom. Så sluta anta och döm inte.

Antidepressiva har fått en negativ klang

En sak som har fått mig att reagera är folks dömande när det kommer till antidepressiva. Visst, antidepressiva fungerar inte för alla, och behövs inte heller i alla fall. Men om man lider av allvarlig psykisk ohälsa, ångestsyndrom eller tvångssyndrom kanske antidepressiva är det enda alternativet som återstår. Det är icke att fördöma. Jag talar av egen erfarenhet då jag själv lidit av svåra tvång, och där medicin faktiskt var enda utvägen för mig. Och det fungerar. Jag mår mycket bättre av min medicin, och kommer nog få äta det hela livet. Att antidepressiva dessutom beskrivs i medier som ett lyckopiller, är något som gör mig rasande. Det är inte ett piller som gör att du mirakulöst blir lycklig. Det gör att du på sikt mår bättre och blir ett fungerande du. Om man likställer psykisk hälsa med fysisk hälsa, det vill säga att någon har smärta i kroppen och behöver medicin för det, så är det samma sak med psyket. Har man smärta i psyket så kan man likväl behöva medicin för det. Det är absolut inget fel att behöva ta medicin för sitt psyke, för att kunna må bra igen. Sedan är alla olika, självklart. Det som fungerar för en kanske inte fungerar för en annan. Vissa behöver medicin, vissa inte. Det är väldigt individuellt. Men bara för att du inte behöver medicin för ditt psyke (skönt för dig isåfall), döm inte ut någon annan för det, och döm inte ut medicinerna i sig dvs att det inte skulle vara bra eller att det gör mer skada än nytta till exempel. För man har ingen aning om vad någon annan går igenom. Så att säga till någon som äter antidepressiva att den inte behöver det, är bara så onödigt. Som sagt, vet man inte ska man inte heller döma. Fråga istället.

Ett annat sätt att vara

Autism är ingen sjukdom. Autism är ett annat sätt att vara. Det innebär ett annorlunda tänkande, vilket endast är till en fördel. Autistiska personer ser sånt som andra missar. Ta bara detaljseende som exempel. Jag har ett otroligt detaljseende. Jag märker av minsta lilla prick på fönsterrutan. Eller tavlan som hänger snett med en liten millimeter. Autistiska personer tillför en annorlundahet som behövs i vår värld. Det vore tråkigt annars om alla var skapta likadana. Till alla er som ser ner på npf diagnoser eller folk som är annorlunda överlag vill jag säga, ta en titt på dig själv. Om du dömer och trycker ner andra människor för att dem inte är som dig, då är det du som har problem, inte dem. Personer med olika funktionsvariationer har blivit nedtryckta i åratal, pga deras annorlunda sätt att fungera. Det är inget fel på en person bara för att denne beter sig eller ser ut på ett sätt som du inte är van vid. Det som dock är fel är ditt sätt att döma andra som du anser inte passar in i din värld. Då är det du som är dum, inte dem. Det handlar om vad man har i sitt hjärta. Det handlar om karaktär.

Känslighet är något fint

Känslighet är något fint och borde hyllas istället för att ses som en svaghet. Att vara känslig är att vara mänsklig. Att vara känslig tyder på att man vågar blotta sitt hjärta. Att vara känslig är att våga vara sårbar. Varför ses känslighet som något fult? Som en svaghet? Vad innebär det när man säger att en person är svag? Det låter kränkande, och är ett väldigt missvisande ord, tycker jag. Dagens samhälle är så himla hårt och kallt. Hårdhudat. Det känns som att fokuset ligger mer på yta, än det inre. Råkar man glänta lite på dörren till det mjuka och känsliga, så ses man som svag. Varför är det så? Jag har fått höra uttryck som varit riktat mot mig att jag ska ”sluta vara så överkänslig”, att jag ”tar åt mig” och frågor som ” varför är du så känslig?”. Tröttsamt. Det kanske snarare är du som är underkänslig? Kan man ju fråga. När jag var yngre tog jag åt mig mer av sådana kommentarer, och försökte att inte ”vara så känslig”. Det gjorde bara att jag mådde ännu sämre. Idag uppskattar jag min känslighet, och skulle aldrig vilja vara utan den. Jag väljer hellre att omfamna min fina känsliga känslighet. För det är något fint i att vara känslig. Det är något sårbart över det hela. Min känslighet för med sig mer positivt än negativt. Utan min känslighet hade jag inte haft tillgång till mina känslostormar, på gott och ont. Jag hade inte haft den kreativiteten som krävs i ett skrivande yrke. Jag hade inte uppskattat musik och sång på samma vis. Jag hade aldrig tytt mig till dansen, där jag genom den kunde kanalisera mina känslor. Jag hade aldrig fått mitt hjärta krossat, även om det var otroligt smärtsamt. För jag hade älskat. Jag hade aldrig kunnat uttrycka mig genom mitt målande och skrivande som jag gör. Så därför, jag omfamnar min fina känsliga känslighet. Gör det du också. Känslighet är något alldeles underbart.