Barndomen

Jag har alltid haft det svårt att vistas bland människor. Även om det är mina närmsta. Detta är såklart jättejobbigt för mig, för jag får så mycket ångest av att behöva vara social. Tråkigt, eftersom jag vill kunna vara bland människor och må bra, men oftast går det tyvärr inte. Blir jag överstimulerad kan jag reagera aggressivt, fast det inte alls är min mening. Och då tar ju folk avstånd, vilket är förståeligt, men samtidigt synd för dem förstår inte hur mycket jag kämpar varje dag, och det är ju klart att bägaren tillslut rinner över. Det är mänskligt. Men jag vet ju att jag måste lära mig att hantera detta. Men saker tar tid, tyvärr. Ja, många år har gått utan min vetskap om att jag hade denna diagnos autism. Det började väl nånstans där vid 11-12 års åldern ungefär. Jag började må dåligt och fick stark ångest. Jag förstod ju inte varför. Jag fick sån stark ångest att jag inte ville gå till skolan, men ändå tog jag mig dit, faktiskt. Men då satt jag ju där och mådde skit. All information gick in genom ena örat och ut genom det andra, kändes det som. Det var vid denna tidpunkt jag gick om fjärde klass pga matematiksvårigheter, och jag bestämde mig för att inte lära känna dem nya klasskamraterna. Jag vände mig inåt istället. Kanske för att jag inte ville förlora mer vänner, som dom jag hade i klassen innan. Det var vid denna tidpunkt jag blev väldigt tystlåten. Folk uppfattade mig säkert som blyg, men jag vet inte om jag var det. För jag kunde/kan vara social när jag vill och känner för det. Tycker jag inte att något är intressant så vill jag inte vara tvungen att delta. Då sitter jag hellre på min kant och mår bra. Skoltiden, jaa, vad ska jag säga om den? Kortfattat sagt, så började ju detta i låg-mellanstadiet ungefär. Ångesten ledde till att jag fick tvångssyndrom i och med att om jag tex stängde en dörr så var jag tvungen att ta på handtaget flera gånger för att det skulle kännas rätt. Även magiska tankar och ritualer. Jag fick även ätstörningar, på så sätt att jag dansade väldigt mycket och åt extremt lite. Ortorexi heter det visst. När man tränar överdrivet mycket och äter väldigt väldigt lite. Vid denna tidpunkt höll jag på mycket med dansen som var min stora passion, samt så sjöng jag i kör, gick även i en teatergrupp ett tag. Och skolan då…. Jag har alltid känt mig annorlunda och utanför. Var ju utfryst och mobbad under skolåren. I högstadiet när alla tjejer började intressera sig för smink, killar och fester så förstod jag inte vad som var så himla intressant med sånt. Jag tyckte hellre om att vara hemma och läsa böcker. Detta var under Harry Potter eran, så att läsa ut alla Harry Potter böcker blev ett intresse. Även andra böcker såklart. Jag höll fortfarande på med mina andra intressen som dansen och sången. Minns att jag spelade fiol ett tag. Vet inte varför jag slutade med det. Jag var mycket ensam under denna period. Hade det väldigt svårt med att få och behålla vänner. Om jag umgicks med någon så var det via dansen, då sågs vi och övade in något nummer bara. Även fast jag alltid har haft det svårt bland folk, så var ändå scenen som en slags tillflykt, för där var jag inte rädd att stå. Jag brukade köra dans solo nummer inför hela skolan under uppvisningar, och brydde mig inte nämnvärt. Jag gjorde min grej liksom. Oj, vad mycket text det blev. Jag har så mycket att berätta verkar det som, haha. Hoppas jag inte tråkar ut er med mina tankar. Jag gör ju detta för att gå ut med min story som så många andra, och för att bryta tabut och fördomarna mot psykisk ohälsa. Som sagt, efter högstadiet gick jag som ett slags förberedande år innan gymnasiet, eftersom jag inte hade fullständigt betyg. I högstadiet minns jag att jag kunde sitta med mina läxor i flera timmar vid köksbordet. Jag fick inte in det. Det var som att min hjärna var slut på batteri typ. Jag minns hur jag satt där och verkligen försökte göra läxorna, men det var som att något tog stopp. Jag blev ju frustrerad och arg för att jag inte förstod. Nu i efterhand inser jag att det kan ha haft med min diagnos att göra. Och allt som hände kring den tiden. Jag mådde inte bra helt enkelt. Och inte lite, utan jag tror jag mådde riktigt riktigt för jävligt, fast jag inte förstod det. Så kan det vara än idag, att jag faktiskt är nere på botten oftast, men jag går omkring och låtsas som att allt är jättebra. För jag vill inte tycka synd om mig själv. Men samtidigt så måste jag förstå att jag inte alls sitter och tycker synd om mig själv. Mår man dåligt så har man rätt att må dåligt. Det är inget som man ska skämmas för. Absolut inte. Men jag kan ha svårt för det än idag. Att visa vad jag egentligen känner, för folk kommer kommentera och undra, och man orkar inte förklara. Då kan det vara enklare att låtsas. Även fast det inte funkar i längden. Efter högstadiet så började jag ju i förberedande klass ett år. Det var också en kulturklass, dvs sång, dans och teater. Allt det som jag var intresserad av. Jag hade ju gått i en kulturklass hela högstadiet också, tillsammans med en massa hockeykillar av någon anledning, haha. Iallafall, det var väl runt denna tiden jag träffade personen som kom att förändra hela mitt liv, och hon gjorde det värt att leva. Utan henne hade jag nog inte levt idag, brukar jag säga, för det är sant. Det var nämligen min brorsas tjej. Hon såg det som ingen annan såg. Hon såg hur dåligt jag egentligen mådde, och bara en kram från henne räckte för att tårarna skulle börja rinna och jag kunde släppa allt för en liten stund. Hon har hjälpt mig jättemycket genom åren. Visst vi har haft våra osämjor under åren, och tappat kontakten, tagit upp den, tappat den igen osv. Men hon hjälpte mig faktiskt. Henne vill jag verkligen hylla. Nu blev denna text för lång. Fortsättning följer…..

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

En tanke på “Barndomen”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s