Barndomen forts…..

I samband med att jag började detta förberedande år innan gymnasiet, så träffade jag ju vännen som kom att förändra mitt liv till det bättre, som sagt. Hon lyssnade verkligen på mig, och förstod mig. Hon hjälpte mig med allting egentligen, som att komma ut och träffa folk, gå på dejter, hur jag skulle klä mig, sminka mig osv, haha. Det spelar ju såklart ingen roll hur man klär sig och om man sminkar sig eller inte, men hon hjälpte mig med det och jag mådde bättre. Jag mådde bättre för hon fanns där och såg mig. Jag började även få lite nya vänner i den nya klassen. Det var vid denna tidpunkt som jag upptäckte alkoholen. Alkoholen gjorde som att allt jag hade gått och burit på under all denna tid bara försvann. Jag kunde andas igen. Allting släppte och jag kände hur bra jag mådde. Men detta var såklart bara en tillfällig flykt från allt det jobbiga. Att dricka alkohol för att man tror att man kommer må bättre är bara dumt. Men det var så det började för mig. Tiden gick, och jag började gymnasiet. Där kände jag mig som en helt ny person. Jag hade helt plötsligt börjat klä mig annorlunda, sminka mig och börjat gå på fester. Jag hade liksom bytt ut mitt gamla liv till det här nya livet. Och jag mådde så bra! ( trodde jag ) Det resulterade i att jag inte ville kännas vid den tjejen som jag hade varit innan, så därför var jag ju tvungen att sluta med dansen som var min stora passion. Jag ville liksom inte förknippas med den jag var innan, och då trodde jag att jag var tvungen att sluta dansa. Alla drömmar jag hade haft med dansen gav jag bara upp sådär. Jag ville ju ägna min tid åt att vara som en tonåring, med allt som det hör till. Jag började festa mycket, för när jag drack så märkte jag att jag helt plötsligt kunde vara social, och tyckte att det var kul också. Det var ju destruktivt har jag förstått på senare tid. Under denna tid så tryckte jag undan min riktiga personlighet för jag var rädd för att visa den, jag var ju rädd för att bli sviken igen. Så jag betedde mig på ett sätt som inte var riktigt jag. Jag blev typ som en bitch. För jag betedde mig dåligt mot hon som alltid hade funnits där för mig, vilket ledde till att vi blev ovänner och slutade umgås. Det ångrar jag verkligen idag. Vi har ju träffats och så under åren, men den där kontakten som vi hade då den har vi aldrig haft efter det. Jag hamnade i dåligt sällskap under denna tiden, drack och festade för mycket och skolkade mycket. Jag hade ju tröttnat på skolan, eftersom jag hade kämpat så mycket i skolan åren innan men ändå inte fattat någonting. Jag var trött. Slutkörd. Ville bara komma bort ett tag. Åren gick. När jag tog studenten gick jag ut med ofullständigt betyg, men det var ju för att jag hade skolkat så mycket. Det hade varit bättre om jag hade hoppat av kan jag känna idag. Men jag tog mig igenom det ändå på nått sätt. Åren efter gymnasiet…. det får jag berätta en annan gång.

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s