Tuff arbetsmarknad

En sak som jag har märkt är hur tuff arbetsmarknaden är för oss unga. Det är ett ännu hårdare klimat idag med tuffare regler. Och då blir det ju ännu svårare för en som har en diagnos. Det har jag fått uppleva. Jag har haft väldigt många jobb under åren. Osäkra och tillfälliga arbeten. Men jag visste ju inte då att det kanske berodde på min diagnos, utan det var ju svårt för alla med jobb. Så jag kämpade på. Ett tag hade jag 5-6 olika extrajobb bara för att få det att gå runt. Det var väldigt stressigt, men jag var ju tvungen för att kunna klara mig liksom. Jag tänkte ju att det skulle nog lösa sig tillslut. Det enda jag ville ha var en fast anställning, så man slipper gå runt och vara orolig för framtiden varje dag. Slippa undra om man kommer klara sig den här månaden och så. Jag valde även att plugga, som en enklare ingång till arbetsmarknaden. Men det var det ju inte. Det spelar ingen roll om man har utbildning eller inte. Det är lika svårt att få jobb ändå. För dem flesta. Inte för alla kanske. Men för mig har det iallafall varit så. Oftast har det gått bra på jobben i början för mig, men sen är det alltid nått som gått snett, och jag har aldrig fått reda på vad problemet varit. För ingen har berättat det för mig. Utan dem har ansett att jag har varit problemet så har jag fått sluta, utan att få ett svar på varför. Det tycker jag är elakt. Man kan iallafall ha modet att berätta varför så jag vet. Sånt fejk gillar inte jag. Men nu när jag har fått min diagnos så vet jag mer. Men samtidigt så kan man inte skylla allting på mig heller. Utan det är från båda hållen det har uppstått problem och missförstånd. Just nu väntar jag på att få börja med arbetsträning, vilket jag tycker ska bli jätteroligt. Jag vill ju verkligen jobba, och under denna tid som jag har varit sjukskriven ( ett år nu ) så har jag känt mig väldigt rastlös. Jag vill bara komma igång och jobba och tjäna mina egna pengar. Jag måste ju kunna få leva ett värdigt liv som alla andra? Och jag vill ju jobba. Det är inte som att jag tycker det är kul att gå hemma sjukskriven och leva på bidrag. Nej, jag vill bidra lika mycket som alla andra. Jag har bara haft det jävligt svårt på arbetsmarknaden, men jag har aldrig gett upp, vilket är en styrka i sig. Jag hoppas verkligen att det blir bra den här gången. Det är inte kul att gå omkring och känna sig orolig inför framtiden jämt. Det ska lösa sig. Man får intala sig själv det.

Det är tråkigt att det finns folk som ska kommentera och tycka så mycket om en när dom inte känner en. Ett exempel är detta med jobb. Att man skulle vara lat och dum för att man inte lyckas skaffa sig ett jobb. Om man bara kämpar lite till, ah ni förstår nog. Det är så frustrerande att behöva stå ut med sådant. Om ni visste hur mycket jag kämpar varje dag! Men folk som säger sånt, det är folk som saknar kunskap om psykisk ohälsa samt att bara för dom har levt på en räkmacka hela livet, så betyder inte det att det är lika lätt för alla andra. Var lite öppen istället när ni möter nya människor. Lyssna in dem och ställ inga dumma frågor. Man kan inte döma någon bara av att titta på personen. Det finns alltid mycket mycket djup under den där ytan.

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s