Svårt med energinivån m.m

Nu var det några dagar sen jag skrev härinne…. Anledningen till det är för att jag har känt mig rätt hängig dom senaste dagarna. Det har känts som influensan men jag har inte haft nån feber så vettefan… Har känt mig allmänt utröttad och håglös typ, trött både fysiskt och mentalt. Även diffus huvudvärk som kommit och gått så jag vet inte… Jätteskumt :S Ska uppsöka vårdcentralen imorgon och kolla upp det…. Har haft så liksom till och från i cirka två veckor nu. Jaja, nog om det!

Något som jag har funderat på mycket dom här dagarna är mig och folk runt omkring…. och mycket på min diagnos. Hur jag är som person och hur jag upplever att folk uppfattar mig, kanske pga min diagnos på gott och ont. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men man känner sig som typ en alien som har landat på jorden. Kanske lite enklare att förstå då? Hur jag alltid känner mig så j-a missanpassad. Hur vanliga vardagssituationer som tycks så enkla för andra inte är det för mig. Ett exempel är det här med att ta sig till och från olika aktiviteter som tar så mycket energi från mig. Jag har ingen bil, inget körkort ens… så det blir ju att åka kollektivt. Vilket är så otroligt påfrestande för mig. Det kanske låter larvigt, men för mig är det riktigt jobbigt. Men ändå utsätter jag mig ju för det, för jag måste. Det är allt runtomkring som blir jobbigt. Sitta inklämd på ett fullsatt tåg eller en buss med en massa folk som pratar högt i sina mobiltelefoner kan göra mig riktigt besvärad. Det klart jag inte menar att det ska vara dödstyst, det är inte det jag menar, utan när det blir för mycket ljud och för höga ljud det är då det blir jobbigt. Det är redan jobbigt att vara bland folk och sen en massa ljud på det gör det bara ännu värre. För vissa kanske jag låter bitter, men det är såhär jag upplever det och jag måste ju få känna det jag känner. Sen kan det hända att jag vaknar upp och kanske har världens bästa dag, där jag känner mig helt lugn, mår riktigt bra och inte stör mig på någonting under en hel dag, dom dagarna älskar jag. Men det händer tyvärr alltför sällan. Detta tär ju på mig något fruktansvärt, och oftast kan jag inte planera in mer än en aktivitet per dag, för annars blir jag helt uttömd på energi, och måste ligga i sängen och vila flera dagar efteråt. Och det här tycker jag är jobbigt, för jag har lätt för att planera in för mycket saker för jag vill så gärna hinna med så mycket som möjligt, för att sen upptäcka att jag inte alls har den energin som krävs. Skittråkigt tycker jag. Men men, vad gör man? Hälsan går ju före. Detta fenomen med energinivån är mycket vanligt bland oss autister. Allting är inte automatiserat för oss som för en neurotypiker. En neurotypiker behöver inte tänka på att denne personen ska tex borsta tänderna för det sker ju automatiskt, medan för en person med autism så är inte det en automatiserad handling ( olika för alla inom autismspektrumet ), utan man måste tänka på varje steg man ska göra, och detta i sin tur tar mycket energi. Hoppas jag kan förklara så ni förstår. Det är också en grej, att man kan ha svårt för att förklara och uttrycka saker så som man tänker det. Men det får jag berätta om en annan gång.

Fortsättning följer…

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s