Den ljusnande framtid är vår?

Är den verkligen det? Vi sjunger om studentens lyckliga dag och om att den ljusnande framtid är vår när vi tar studenten, men är det verkligen så enkelt? Man bygger upp sådana förväntningar under skoltiden på hur man vill att livet ska bli efter gymnasiet. Man kanske har stora drömmar och förhoppningar om framtiden. Eller så har man inte det. Det är okej, vilket som. Man hör som barn att man måste gå i skolan för att få en bra framtid, så man gör det. Lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och sen gymnasiet. Om man behöver gå om eller kanske gå ett förberedande år innan gymnasiet, blir det ännu fler år i skolbänken. Men lär vi oss något egentligen genom att behöva gå om en klass? Varför kan man inte individanpassa kunskapskraven i skolan istället, så att alla elever har en chans? Det skulle underlätta väldigt mycket. Det hade jag behövt när jag gick i skolan. Alla dessa resurspedagoger som sägs ska hjälpa till, men om inte det funkar då? Då borde man kunna få en annan slags hjälp som hjälper individen. Alla är inte formade i samma format, eller vad man säger. Alla har vi både svagheter och förmågor. Vi har olika saker som vi är bra/dåliga på. En person kanske är jätteduktig på matematik, men usel på språk, och tvärtom. Så därför borde man individanpassa mer och sänka kraven. Kraven är för höga i dagens samhälle. Inte bara i skolan utan allmänt. Detta skapar en prestationsångest som gör att man hela tiden känner att man måste prestera, vare sig det gäller bra betyg, jobba övertid, ha det perfekta hemmet, vara den perfekta mamman, frun, dottern osv. Och så ska man ju vara vältränad också. Ni förstår nog hur jag menar.

Det jag vill förmedla är det som händer efter gymnasiet. Man har dessa stora förväntningar på hur man tror att framtiden ska bli. Men om det inte blir så? Om det inte är så enkelt? Att gå ut gymnasiet idag är inte en ” sväva på rosa moln tillvaro ”. Livet blir oftast inte så som man tror eller vill att det ska bli, men det kan bli bra ändå, kanske t.o.m bättre. Det man kommer ut till efter studenten är arbetslöshet. Då kanske någon tänker att det är väl bara att gå till arbetsförmedlingen så ordnar det sig. Ja, man går till arbetsförmedlingen, men det löser sig inte där. Det är där allting börjar. Man söker jobb efter jobb efter jobb… Oftast vill dem ha någon med erfarenhet. Hmm? Hur ska man kunna få erfarenhet om man aldrig får en chans då? Jag menar, en person som precis har gått ut gymnasiet, hur mycket erfarenhet har man? Man kanske bestämmer sig för att plugga, eftersom det inte finns några jobb. Man har pluggat klart, jaha och nu då? Fortsätter söka jobb, men ingenting händer. Man kanske har varit på otaliga intervjuer, och har man tur kanske man får jobb på ett bemanningsföretag, oftast som telefonförsäljare, där du kanske BARA får provision på det du säljer. Men om man inte kan sälja då? Ja, då ryker du! Så vidare till arbetssökandet… Det är liksom ett virrvarr av osäkra och tillfälliga anställningar. Men man kämpar på ändå. Ut och res då! kanske folk säger. Jaha, för vilka pengar då? För att kunna resa måste man ju ha en budget, och för att få en budget måste man…ja jobba. Och dom jobben finns inte, eller så finns dom men ingen vill anställa en.

Så det blir liksom som en ond spiral alltihopa. Tänk då hur det är för en person med psykisk ohälsa/NPF. Det är mycket svårare för en person med NPF på arbetsmarknaden idag. Det var faktiskt enklare förr. Eftersom många praktiska jobb som var anpassade för personer med NPF, har försvunnit idag. Så när vi unga vuxna säger idag att det inte finns några jobb, att det är svårt på arbetsmarknaden, LYSSNA. Samhället har förändrats. Det är väldigt annorlunda mot hur det var för säg trettio år sen bara. Så när man slutar gymnasiet kommer man ut i ovisshet. Saker som man trodde att man skulle göra, kanske man inte längre kan eller vill göra. Då blir man besviken på sig själv och undrar varför man inte klarar av någonting. Men det är inte individen som inte klarar av någonting. Det är samhället som ställer för höga krav på oss idag, vilket gör att vi tror att det är oss det är fel på, så man slår ner på sig själv. Vilket sedan i sin tur leder till depression/psykisk ohälsa i värsta fall. Det är så det ser ut idag. Med det vill jag säga att man ska aldrig se ner på någon eller döma någon. Man vet aldrig vad den personen har gått/går igenom. Ni får gärna kommentera om det är någonting 🙂

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s