Autistens vänliga själ har ett pris

Vi med autism eller ska jag säga vi autister, är ofta målet för mobbning och trakasserier. Det har både jag och många andra inom NPF spektrumet fått erfara. Jag menar såklart inte att det endast är personer med en NPF diagnos som blir utsatta för mobbning, det blir personer utan diagnos också, tyvärr. Men nu pratar jag endast om folk med en NPF diagnos, och varför dem oftare har lättare för att bli utsatta.

En autistisk person är oftast naturligt ärlig och rak, och kommer inte med några baktankar. Därför förväntar sig autisten att andra ska vara likadana. Men så fungerar det tyvärr inte.

Därför kan den autistiska personen ofta bli målet för manipulation och gaslighting ( sk. psykisk misshandel).

Eftersom manipulatören ser den autistiska som naiv blir den ett perfekt byte. Och eftersom autisten är en vänlig själ och vill tro gott om alla, blir denne oftast utsatt utan att märka det. Manipulatören kan ” ta sig an ” autisten och få denne att tro på att man bara vill hjälpa personen. Och autisten tror på manipulatören, eftersom denne är så skicklig på att säga dem rätta sakerna. Autisten har svårt för social kommunikation och koder, och det ser manipulatören som någonting att utnyttja. Samtidigt som manipulatören kan ge beröm, så kan han/hon samtidigt få autisten att känna sig fel och missförstådd. Manipulatören varvar alltså mellan berömmelse och förnedring, vilket kallas för gaslighting, alltså psykisk misshandel. Detta är oerhört påfrestande, speciellt för en person med autism. Eftersom denne redan lider av dålig självkänsla pga socialt utanförskap, så kan detta förvärra för personen med autism. Personen kan få svårt att lita på nya människor i framtiden, och det kan göra så att autisten isolerar sig eftersom denne är rädd för att bli utsatt igen. Jag kommer ihåg min skoltid, både på gott och ont. Jag var mobbad i stort sett hela skoltiden. Från mellanstadiet till gymnasiet ungefär. Jag var inte som dem andra tjejerna i klassen. Jag gillade att vara ensam och kanske läsa en bok. Jag var annorlunda och utanför och jag skämdes så. Men jag stod faktiskt inte helt ensam. Jag hade alltid EN vän att umgås med i skolan, vilket var tur. Jag gillade inte att umgås i stora grupper, så en vän räckte gott och väl för mig. Jag har väldigt svårt för att umgås i grupp än idag. Grupparbeten och idrotten var nog det värsta jag visste. Det är väldigt vanligt inom autism att man inte gärna deltar i gruppaktiviteter.

Även om jag alltid hade åtminstone en vän att umgås med i skolan, så kunde jag inte trycka undan känslorna av utanförskap och annorlundaskap. Det var någonting som var annorlunda med mig som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Jag var väldigt illa omtyckt bland killarna i skolan, åtminstone på högstadiet. På den här tiden var jag väldigt tystlåten, blyg och min klädstil var väl inte mycket att hurra för. Vilket jag inser nu, att jag var ju bara mig själv! Vad jag hade på mig ska väl andra skita i! Men så såg jag inte det då. Jag har efteråt fått höra att personer som jag trodde var mina vänner i skolan, inte alls var det. Utan dem umgicks bara med mig av medlidande. Kan ni förstå det?! Medlidande. Det är så elakt så det finns inte. Och jag fattade ju inte det! Jag trodde att dem bara var vänliga mot mig. Dem pratade ju med mig och verkade trevliga. Att sedan få höra sånt där. Då är min fråga varför? Varför låtsas gilla någon och vara med någon om man inte alls tycker om personen? Sådant har jag så svårt att förstå. Och det är samtidigt riktigt elakt och lågt.

Autisten har oftast specialintressen. Och mina specialintressen var dansen. Det var det enda jag höll på med i skolan och hemma efter skolan varje dag. Och jag tröttnade aldrig. Dansen var min vän i mina svåra tider inser jag nu, och kanske var det dansen som höll mig ovanför vattenytan? För jag förträngde hur dåligt jag egentligen mådde innerst inne, och det är någonting som jag märker att jag kan göra än idag.

Jag minns ett tillfälle då jag bestämt gick in i köket, tog fram en kniv och satte mig i sängen och började skära mig på armarna. Det var inte på handleden jag skar, men ändå. Dumt beteende ser jag nu.

Jag är tacksam idag för den person som kom in i mitt liv. Hon kom verkligen vid rätt tidpunkt och räddade mig. Jag har alltid sagt det, hade det inte varit för henne så tror inte jag att jag hade levt idag. Sorgligt men sant.

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s