Jag väljer annorlunda och är en stolt sådan!

Som rubriken lyder, neurotypiker ( ” normalfungerande ” ) versus oss aspergare.

När jag försöker socialisera mig bland människor som är neurotypiska, så känner jag mig alltid som en alien. Eller som elefanten i rummet. Det har jag faktiskt fått höra, att jag är elefanten i rummet. Det var inte något vidare snällt sagt. Och det gör ju inte saken bättre för den delen. Utan värre. Det gör att jag aldrig vill socialisera mig bland dessa ” normalfungerande ” människor som det så fint kallas. Nej. Jag är trött på att behöva utstå glåpord och hat bara för att jag är lite annorlunda. Vem ger mig rätten att hoppa på mig bara för att jag är annorlunda? Ingen. Inget gör det. Men likväl så sker det gång på gång. Jag har försökt att vara ” normal ”, men varje gång har det gått åt helvete. Jag har försökt komma in i gruppen, men det har alltid varit förgäves. JAG har varit den otrevliga. JAG har inte betett mig som ” man ska ”. JAG har inte varit en lagspelare. Det har bara varit fel på mig. MIG, MIG, MIG! Tillslut vet man inte hur man ska bete sig, så man faller tillbaka i sin slutenhet där man startade från början. Ingen tycks ju vilja ha med en att göra. Man kämpar för en plats i samhället. Men man ska inte behöva kämpa såhär mycket. Det är inte värdigt. Alla förtjänar vi en plats i detta tråkiga samhälle. Jag förstår inte varför alla ska vara stöpta i samma format?! Annorlunda är bra! Annorlunda är smart! Annorlunda visar på en egenhet och originalitet! Jag väljer annorlunda! Jag vill vara annorlunda! Jag är idag STOLT över att vara ANNORLUNDA!!

Men det var jag inte för bara några år sen. Jag ville så väl passa in i gruppen, och jag förstod inte vad det var för fel jag gjorde, ( inget fel har jag förstått nu ). Men hur mycket jag än kämpade och bara ville väl, så blev det så fel. Allting riktades tillbaka mot mig. Jag var den som inte kunde bete mig, och jag var den som var otrevlig. Vilket gjorde mig så ledsen eftersom det var det sista jag ville. Jag ville ju bara bli accepterad som alla andra. Men det blev jag inte, eftersom jag var annorlunda. Hör ni hur det låter? Hur jag grät mig själv till sömns varje natt eftersom jag inte kunde förstå vad det var för fel på mig. För något fel måste det ju vara? Tänkte jag. Ack, så fel jag hade. Om jag bara hade vetat det jag vet nu, så hade jag aldrig varit så hård mot mig själv. Men det är lätt att vara efterklok. Idag skulle jag dock aldrig låta någon behandla mig på ett sådant sätt som jag blev behandlad på då. Och det var även vuxna människor som mobbade mig. Lärare inkluderat. På den skola jag pluggade på. Jag var 25. Och det var inte första gången heller som jag fått utstå mobbning. Jag var så hatad att man hade tagit en nål för att försöka sudda bort mitt ansikte ur skolfotot. Så långt gick det. Ändå var jag kvar. Jag tänkte inte ge upp bara för att några idioter ville förstöra för mig. Och det kallar jag modig. Modig och stark. Men hade det varit idag hade jag sagt ett och annat till dem. Jag hoppade dock av tillslut. Utbildningen var ändå inte rätt för mig. Och det var tur att jag gjorde det. För jag är glad över vart jag är idag 🙂

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s