Acceptera sig själv och sin diagnos

Folk som inte förstår, inte vill förstå, inte ens försöker förstå.

Genom åren har jag stött på en hel del människor som har tittat ner på mig, och tagit sig rätten att kalla mig för både det ena och det andra, eftersom jag inte passat in i ramen enligt deras önskningar. Det har resulterat i att jag känt mig ledsen- för att jag inte blev accepterad för den jag var, osäker på mig själv och min förmåga vilket har lett till en negativ självbild av mig själv, förvirrad-över vem jag själv var och min personlighet, rädd-för människor, eftersom jag blev van över att bli behandlad som om jag inte var värd någonting. Jag sätter inte på mig en offerkofta i och med denna berättelse, utan vill mer förklara hur jag har upplevt det och känt mig under åren som gått. Kanske känner du igen dig?

Under dessa åren i mitt liv har jag hela tiden försökt vara till lags, försökt vara spontan, försökt vara mer glad, försökt vara utåtriktad, försökt att bara vara mer hela tiden…Varför försökte jag så mycket? Jo, jag hade ju fått höra så många gånger att det var fel på mig, och att jag borde försöka vara lite mer på det ena och det andra viset. Tystlåten, tillbakadragen, lugn, introvert, ja alla dessa beteckningar som VAR JAG ( och som ÄR JAG ) var inte särskilt populärt. För att bli accepterad var jag tvungen att ändra personlighet. Och det gjorde jag. Jag skapade mitt egna alter ego kan man säga. Ett alter ego som var allt det som jag inte var. Dvs, spontan, glad, utåtriktad, social, älskade att stå i centrum. Allt det som jag avskydde. Men jag gjorde det. Jag spelade den karaktären så bra, att jag tillslut ” blev ” den personen. Detta pågick i många år. Kanske såg någon igenom mig, kanske inte? Jag började känna av hintar av den riktiga jag som tittade fram då och då. Och den personen ville jag inte kännas vid. Så jag försökte dra på mig den där masken ännu hårdare, som jag så omsorgsfullt hade gömt mig under i alla år, så ingen bit av mitt riktiga jag kunde skymta fram. Detta tog på mina krafter. Jag kunde inte fortsätta såhär kände jag. Vem var jag egentligen? Jag kände mig så vilsen inombords. Jag kämpade för en plats men det var förgäves. Jag blev ju inte alls accepterad även om jag ändrat hela min personlighet? Och även om jag hade blivit det, hade jag inte velat vara någon annan än den jag är ändå. Tomheten infann sig och jag visste inte längre var jag stod. Jag började må sämre och sämre, och i och med det började jag dricka mer och mer alkohol för att dämpa sorgerna och ångesten. Men dämpningen blev bara tillfällig, sorgerna alltfler. Jag var så less på allting, och visste inte vart jag skulle ta vägen. Alkoholen blev min tillflykt. Med den kunde jag vara mitt alter ego fullt ut, helt ohämmat. Samtidigt försökte jag kämpa på som vanligt i min vardag. Jag försökte försumma känslan av att jag inte mådde bra. Jag ville inte inse det, då jag var så fast besluten av att jag ville ” lyckas ”. Dvs, hitta jobb, lägenhet och allt därtill som man ska ha idag för att känna sig ” lyckad ”. Jag hade så mycket krav på mig själv samtidigt som jag mådde åt helvete. Idag när jag ser tillbaka så önskar jag bara att jag hade givit mig själv en paus. För det var det jag behövde då egentligen.

Idag har jag varit sjukskriven i lite mer än ett år, och jag trodde aldrig att jag skulle orka vara sjukskriven så länge. Men, jag tror att jag faktiskt har behövt den här tiden. Den har ändå varit nyttig för mig på något sätt. I och med depressionen förra året så blev det ju såhär. Jag fick t.o.m. dåligt samvete av att vara sjukskriven pga depression?! Det är ju sjukt. Man ska absolut inte ha dåligt samvete över att man är sjuk och inte kan arbeta. Men jag kan inte intala mig själv det, tyvärr. Jag har alltid haft svårt med arbeten överlag, främst att behålla jobben pga någon outgrundlig anledning som jag inte blivit varse om.

Jag fick min autism diagnos i vintras, och idag kan jag känna att små, små pusselbitar av mitt gamla jag, mitt forna jag, börjar komma fram mer och mer. Jag känner inte att jag spelar någon roll idag, utan jag försöker bara låta mig själv vara mig själv. Min personlighet är fantastisk som den är! Man ska inte behöva spela någonting, eller bete sig på ett speciellt sätt för att bli accepterad av andra. Tvärtom! Man ska vara sig själv och låta dem rätta hitta en. Inga krav, inga måsten. Bara vara sig själv och må bra i sig själv. Något jag har förstått på senare år är att :

Jag ska inte behöva ändra på mig eller min personlighet, ingen ska behöva göra det, vare sig diagnos eller inte. Man är den man är, och antingen gillar folk det eller så gör dom inte det. Det spelar ingen roll,

man kan inte bli älskad av alla. Det viktigaste är att man omger sig med folk som tycker om en för den man är, och inte för den man ” borde ” vara. Jag lever i en värld full av sociala koder och regler, men min hjärna är inte utformad efter dessa krav. Den är öppen, ärlig, kreativ och full av empati. Och kanske följer den inte den konventionella vägen som samhället vill att vi ska gå, men det är jag glad för att den inte gör. Jag är stolt över att min hjärna är annorlunda, och väljer att gå sin egen väg. Visst har jag dagar då jag ifrågasätter mig själv och slår ner på mig själv många gånger, och dom dagarna kommer finnas där det vet jag, men jag glädjer mig för dom stunderna som jag mår bra och jag är stolt och nöjd över mig själv och min diagnos!

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s