Autism hos flickor

Autism ser väldigt olika ut om man jämför pojkar och flickor. Eftersom lekmönstret skiljer sig rätt så mycket dem emellan, så går det inte alltid att se på en flicka att hon har autism.

Pojkar leker ofta mer i grupp, så där är det lättare att urskilja om någon är utanför. Medan flickor leker oftare en och en eller tre tillsammans, vilket fungerar bättre för en flicka med autism. Flickan lär sig även tidigt att kamouflera sina svårigheter, så det ser ut som att hon är med i gruppen fast hon inte alls är det. Flickor är duktigare på att dölja sina sociala svårigheter än pojkar. Flickor har även intressen som inte utmärker sig för deras ålder såsom djur, bokmärken, man kanske samlar på idolbilder, jämfört med pojkar som kan ha begränsade intressen inom sådant som inte är utmärkande för deras ålder. Pojkars begränsade intressen och deras uppmärksammade utanförskap gör att pojkar fångas upp betydligt tidigare än flickor. Sedan så är en person med autism inte vad som står på pappret, utan varje enskild person med autism är väldigt olika varandra. Hos flickor är det alltså en större social press på att bete sig som alla andra, men för den autistiska flickan är det priset väldigt högt. Den autistiska flickan kan ha gått igenom hela skoltiden och ända upp i vuxenålder utan att man har sett tecknen. För oftast finns tecknen där. Flickan kan ha haft en svår skolgång i och med att hon kanske har haft inlärningssvårigheter, men som man inte har fångat upp. Utan man har tolkat det som att hon inte försöker tillräckligt, och hon kanske har blivit utsatt för mobbning. Så att bli utsatt för allt det där skapar en stor osäkerhet hos flickan, så hon försöker passa in hela tiden och kanske har hon så höga krav på sig själv att hon tillslut blir utbränd. Detta följer henne sedan upp i vuxenåldern, där kraven är högre, och hon får kämpa sig fram i tillvaron med en sviktande psykisk hälsa. Men man ska inte behöva kämpa sig fram hela tiden. Man har rätt att få den hjälpen som behövs för att man ska få må bra. Därför är det så viktigt att man lär sig att se tecknen redan från början, innan det har gått för långt eller innan det redan är försent. Lärarna behöver få kunskap om dessa diagnoser. Man borde införa psykisk ohälsa/NPF diagnoser som ett enskilt ämne i skolplanen. Det är dags att vi agerar nu. Innan det är försent. Det gäller våra framtida barn.

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s