Autister talar ett annat språk

Rubriken säger allt. Vi autister talar ett helt annat språk än vad neurotypiska gör. Detta leder ofta till en konflikt eller missförstånd sinsemellan, eftersom vi inte förstår varandras beteenden.

Jag ska försöka förklara så gott jag kan.

Neurotypiker går efter kroppsspråket, ansiktsmimik och röstläge. Hur vi pratar, dvs vilken ton vi använder, vilka ansiktsgrimaser vi gör samt hur vi rör på kroppen när vi talar. För dem är helheten viktig.

Medan vi autister lyssnar mer på vad som sägs. Jag känner igen mig jättemycket i det här!

Jag lyssnar hellre på vad som sägs, än hur personen rör sig eller använder för tonläge. Det är ju ändå det som sägs som är det viktiga, kan jag tycka. Hur vi rör oss när vi talar eller använder för slags ton eller hur vår ansiktsmimik är kan bero på så många olika saker. Nervositet exempelvis. Därför har jag valt att inte tolka in kroppsrörelser eller liknande när jag lyssnar på vad någon säger.

När vi autister försöker relatera till andra vill vi gärna dela liknande berättelser, för att kunna skapa en slags kontakt med varandra. Men det är så mycket runt omkring som spelar in, som gör att vi inte verkar lyssna på det som sägs riktigt. Det gör vi. Vi lyssnar, men vi noterar samtidigt hur ditt hår ligger, eller hur det låter när du tuggar. Är det väldigt stimmigt blir det svårare för oss att koncentrera oss på dig, vilket gör att vi uppfattas som otrevliga, nonchalanta eller arroganta. Vilket inte är fallet. Vi är bara överstimulerade av alla intryck. För en omedveten autist är detta extra plågsamt. Man vet inte varför man reagerar som man gör. Och det dyker upp många frågor inom en. Det gör att man blir osäker på sig själv och sin omgivning.

Jag har varit en omedveten autist, och det är plågsamt, än att åtminstone vara medveten om varför man gör saker annorlunda.

Varför är en fråga vi gärna ställer. Varför är det så? Jo, eftersom vi vill veta anledningen. Anledningen till varför saker är som dom är, och varför vi ska göra den där matteuppgiften med x och y, osv.

När jag var liten blev jag ofta kallad för frågvis av lärarna. Dem tyckte att jag frågade för mycket. ?! Är inte det tanken när man vill lära sig något? Att fråga? Konstigt värre. Tur att den tiden är förbi iallafall.

Att vara frågvis och nyfiken är bara bra! Det tyder på en stor vilja att lära sig! Så fortsätt vara frågvisa ni frågvisa därute 🙂 Utan frågor får man inga svar.

Har ni några exempel på att konversera med neurotypiker och tvärtom? Dela gärna med er av era egna berättelser! Skulle vara kul att få höra lite om era erfarenheter 🙂

Allt gott!

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s