Jag är inte lat eller bortskämd. Jag är autistisk.

Jag har genom åren fått höra elaka kommentarer från folk i många olika situationer.

Mycket har varit arbetsplatsrelaterat, men även i vardagssammanhang. Kommentarer och hånfulla gliringar som avlöst varandra. Kanske har det varit skämtsamt sagt, men ändå. Man säger inte vad som helst. Speciellt när man inte känner personen heller. Då är det inte lika enkelt att förstå om det är skämt eller allvar. Jag har blivit nedtryckt och dumförklarad på de flesta arbetsplatser. Det har sänkt mig totalt. Speciellt när man verkligen har gått in för jobbet, och så får man en fet käftsmäll tillbaka. Det har gjort mig uppriktigt ledsen. Många gånger undrade jag vad det var för fel på mig. Varför lyckades jag aldrig behålla ett jobb? Var jag inte mig själv på arbetet? Eller var jag mig själv, och det var felet? Var jag inte effektiv? Ansträngde jag mig inte tillräckligt? Ansträngde jag mig för mycket? Eller var det helt enkelt så att jag var dum, lat och bortskämd? Alla möjliga tankar har farit runt och gjort mig så ledsen och förstörd.

Jag är en känslig själ, och idag kan jag stå för det. Jag har alltid blivit ifrågasatt på grund av min känslighet.

Men känslighet är något fint. Att vara känslig är en enormt vacker egenskap. Det är inget att skämmas över. Dock så har jag skämts för det tidigare. Men det vägrar jag göra idag. Känslighet borde hyllas!

Att få höra kommentarer som dessa har sänkt min självkänsla, och jag har mått jättedåligt. Idag mår jag bättre, men det är intressant hur negativa saker har en tendens att etsa sig fast men inte det positiva.

Jag kan fortfarande få dessa negativa tankar som upprepar sig i huvudet. Speciellt när man redan är nere, då förstärks dom tankarna och man börjar smått tro på dom. Det är det farliga. Att tro på tankarna. Men det är inte så lätt att bara skaka av sig och ” tänka positivt ”, som vissa verkar tro. Jag hatar det uttrycket! Om jag kunde tänka positivt bara sådär, tänk att då skulle jag det. Men min hjärna är känslig för intryck.

Det är därför jag behöver tid på mig när det gäller vissa saker. Som exempelvis mitt arbetsminne. Det är inte världens bästa, och ofta måste jag upprepa saker för att lära mig dom. Det kanske tar lite längre tid för mig att lära mig, men när jag väl gjort det så kan jag bli en jättebra medarbetare. Men då måste man få den chansen också. Idag ska allt gå så himla fort. Du ska kunna ett helt nytt arbetssystem på bara en dag känns det som (överdrev lite, men ni fattar nog poängen). Hur är det möjligt? Ja, om man inte är en robot förstås. Men det är jag inte. Och tack gode gud för det! Vi har redan robotar som ”arbetar” på myndigheter idag, såsom försäkringskassan och socialtjänsten. Vi behöver inte fler, tack.

Jag är inte lat, dum eller bortskämd. Jag har alltid kämpat mig fram och krossat varenda hinder. Jag har drömmar, mål och ambitioner. Annars skulle jag inte kämpat så som jag gjort. Idag är jag lycklig över vart jag står. Visst, jag kanske inte har allt, men jag är lycklig över det jag har. Låter kanske som en klyscha, men det är sant.

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s