Social isolering är underskattat

Det är inte ofta jag brukar skriva random inlägg som detta. Jag kan känna att det blir lite meningslöst, då man lever ett vanligt vardagsliv liksom. But here it goes…

Coronakrisen sköljer över oss nu, men vardagen fortsätter ändå som vanligt. Jag tycker det är lika mycket folk ute nu som det brukar vara, om inte mer?! Jag har inga problem med social isolering. Tvärtom, jag väljer hellre det alla dagar i veckan. Jag är folktrött, och trivs mer när jag får vara hemma själv med mina katter. Det räcker. Jag umgås hellre med djur än människor, så det är perfekt. Jag har aldrig haft svårt för att vara själv. Däremot känns det som att många har svårt för läget som det är nu. Att hålla sig hemma, isolerad. Detta ständiga behov av att umgås. Jag förstår inte det. Ta istället vara på tiden nu. Det är nyttigt att kunna umgås med sig själv. Ingen som dömer en, eller pratar hål i huvudet på en. Jag har några få vänner som jag umgås med ibland. Men det räcker så. Jag behöver inte träffa folk hela tiden. Jag blir alldeles för uttröttad av det. I sådana fall måste det vara någon jävligt intressant person.

Det är en sak som jag har tänkt på, detta ständiga hetsande att vilja umgås jämt. Varför? Är folk rädda för att vara själva? Det är en norm att man ska vara så himla social och flexibel. Jag blir trött på sånt. Varför är samhället uppbyggt så? Jo, för att dem är i majoritet, eller? Om det var åt andra hållet då? Att det inte fanns krav på att vara social, flexibel, stresstålig och gud vet vad? Ja, då skulle dem anses som konstiga, och ”vi” skulle vara dem ”normala”. En sak är säker, detta samhälle är sjukt.

Jag blir väldigt trött av att åka tunnelbana och buss. Det är ständigt en massa ljud. Vissa dagar kan jag hantera det bättre, men ibland rinner bägaren över. Ja, jag börjar inte skrika på folk direkt, men jag kan inte filtrera bort ljuden, utan det blir bara en röra i huvudet och jag står inte ut. Så hela min dag kan bli förstörd innan den ens hunnit börja, och det är rent ut sagt skitjobbigt att det ska vara så. Här skulle en neurotypisk person säga att det bara är att strunta i det. Ha! Lättare sagt än gjort. Det kanske är enkelt för en neurotypiker att filtrera bort dessa oljud, men för mig går det bara inte, även om jag försöker. Alla ljud som existerar då blir bara en enda massa i ett, och jag får svårt att fokusera samt koncentrera mig. Om man inte har någon kunskap om NPF, då ska man inte heller uttala sig om det. Speciellt om du inte själv har en NPF diagnos, för du kan omöjligen förstå hur det är för mig som lever med det varje dag. Med det sagt, så finns det självklart inte bara svårigheter som kommer med en diagnos, utan det finns även styrkor. Det får man inte glömma. Min känslighet som kommer till uttryck i skrivande, målande och musik är guld värt. Och jag skulle aldrig vilja byta ut det mot alla pengar i världen. Jag är en glad och stolt autist. End of story.

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s