Utanförskap

Jag har så länge jag kan minnas alltid haft en ständig känsla av att vara bortvald, oönskad. Det har varit som att jag stått bredvid och tittat på, men aldrig deltagit. Jag har aldrig känt någon tillhörighet till gruppen, gemenskapen. Det var ingen som sa eller gjorde något elakt som fick mig att känna så. Det var själva stämningen tror jag. Kanske var det min sinnesstämning? Må så vara, jag äger rätten till mina känslor. Dock var det påfrestande att höra från de man umgicks med att det bara var ren inbillning från min sida. Okej, så jag har bara hittat på allt? Jag har alltså ingen rätt att känna som jag gör med tanke på hur bra jag har det i övrigt?

Jag har försökt slå bort de tankarna, göra mig av med känslan av att inte höra till, ändra sinnesstämning. Resultatet? Det slår bara tillbaka ännu hårdare. Det går inte att skaka av sig en viss känsla hur mycket man än vill. Den känslan finns där av en anledning. Varför är dock en bra fråga. Jag vet inte. Jag vet bara att den känslan är okej. Jag tar emot den med en vidöppen famn, kramar om den, tittar den djupt i ögonen och säger: ”Jag ser dig. Du är okej”. Alltså, jag accepterar känslan av utanförskap. Det är inte enkelt, men jag försöker.

Det spelar ingen roll vem jag umgås med egentligen, jag känner mig ändå alltid utanför. Som att jag inte hör till gemenskapen. Det kan vara min familj eller vänner, den känslan är alltid där. Det kan liknas vid en stor ångestklump i bröstet, och en slags sorgsenhet som aldrig tycks försvinna. Även om jag är inbjuden så känner jag mig inte välkommen. Mer som elefanten i rummet.

Jag vet inte om det beror på diagnosen att jag känner så, eller om det kan vara trauma från barndomen? Onekligen intressant.

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

2 reaktioner till “Utanförskap”

  1. I think I feel like that in large groups. Many times seating arrangements are restrictive and don’t really allow easy discussion with persons that I would feel comfortable starting a discussion. Today I gave it some quick thought and I think it is a confidence issue. I believe the more you put yourself ”out there” the more comfortable I feel and the more confident I am. I am doing that more and more since 2006 and am glad I am. It has enabled me to step up and speak at my grandparents funeral. I was able to share how much they meant to me. My last gifts to them.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s