Sviken av skolvärlden

Jag kom över en artikel på Skolvärldens hemsida där det står att barn med diagnos inte välkomnas på vissa skolor, och rektorer som tar referenser på barn. Detta gör mig riktigt upprörd! Hur kan man agera på detta sätt? Vad sänder inte det ut för signaler till barnen? Jag tycker det är avskyvärt hur man behandlar dessa elever. Man är inte sämre bara för att man har en diagnos. Alla är lika mycket värda, men denna artikel bevisar att det tydligen inte är så. Vilken vidrig människosyn! Detta är väldigt allvarligt för de barnen som drabbas.

Det fick mig att börja fundera över hur skolvärlden kan förstöra ett barns liv och framtid. Jag vet, eftersom jag varit med om det själv. Och nej, jag sitter inte med en offerkofta på mig när jag skriver det här. Jag vill bara förklara hur det har varit för mig. Självklart drar jag inte alla lärare över en kant. Det finns bra lärare, men de är få. Lärare har ingen kunskap om neuropsykiatriska funktionsvariationer (NPF) och psykisk ohälsa. Vilket är otroligt viktigt och som borde införas i lärarutbildningen. Ingen elev är den andra lik och alla behöver olika stöd och hjälp. Har man en NPF diagnos behöver man få rätt stöd för att kunna klara skolan. Dessa elever har en stor potential och många styrkor som behöver tas tillvara på. Jag vill inte se en till generation gå miste om sin talang, på grund av skolans oförståelse och okunskap.

Jag önskar att jag hade fått den hjälpen som jag hade behövt när jag var barn. Men det var ingen som såg mig eller min problematik. Svårigheterna i skolan förföljde mig i många år, och ledde till ytterligare problem senare i vuxenlivet. Vilket bidragit till att jag haft det svårt på många arbetsplatser. Jag har haft det svårt att hitta en plats i tillvaron. Det känns som att jag har kämpat i motvind. Allt detta gjorde att såväl min självbild samt mitt psykiska mående tog stryk. Det tog sig olika uttryck i form av ångest, depression, ätstörning, tvångssyndrom och social ångest. I perioder har jag tytt mig till alkoholen när det varit som värst. Den blev min självmedicinering. Jag har varit så vilsen i livet, och det känns som att jag ”tappade bort” min talang. Det är svårt för mig att säga ordet talang när jag pratar om mig själv. Jag vet inte vad min talang är riktigt. Jag vet bara att jag tycker om att uttrycka mig på olika kreativa sätt. Det får mig att må så bra, och jag är glad över att jag tog upp mina kreativa intressen igen.

Summan av kardemumman, skolan borde få kunskap om olika diagnoser samt psykisk ohälsa, så inte fler elever drabbas av ett utanförskap som dagens vuxna fått erfara.

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

3 reaktioner till “Sviken av skolvärlden”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s