Pusselbitarna läggs ihop

Tiden efter beskedet om min autismdiagnos började jag tänka mer på min barndom och hur den varit. Det är inte mycket jag kommer ihåg från den tiden. Varför är det så? Att man så ofta inte minns sina tidiga år? De viktiga åren i ens utveckling? Vissa människor verkar ha ett superminne eftersom de kan komma ihåg smådetaljer från tiden då de var väldigt små. Det gör inte jag. Det är svårt att minnas tillbaka så långt bak i tiden. Kanske lite sorgligt i sig, att man inte minns så mycket. Det känns som en helt annan tid i ett helt annat liv. När jag tittar på gamla kort från när jag var barn, kan jag då minnas den specifika stunden. Det är lite nostalgi över det hela. Ett liv. Vad vi gör i livet, vart vi hamnar sedan… Det är förunderligt.

Jag kom att tänka på min skolgång, hur den varit och vart den sedan lett mig i livet. När jag började skolan, och detta var på 90-talet, då startade alla nedskärningar. Jag minns (ja, detta minns jag faktiskt), att jag där och då i väntan på att få komma in i klassrummet för första gången, tänkte att ”nu händer det, nu kommer allt bara bli kaos”. Och jag kunde inte ha mer rätt. Åren som följde blev som jag förutspådde, kantat av kaos. Att jag visste det där och då som sjuåring, jag kände väl på mig det….

Vad jag minns av min skolgång är inte så mycket från de två första åren. Ja, vi bytte lärare varje år, och klassen jag gick i var relativt stökig. Jag minns dock inte om jag var den stökiga, men jag har för mig att jag kunde vara busig. Vid ett tillfälle blev jag utslängd från klassrummet och fick sitta i kapprummet och skämmas. Jag blev så arg över att läraren hade kastat ut mig, att jag tog varenda elevs skor och bytte ut den ena av dem med en annan sko. Skorna parades omatchade ihop. Vad som skedde sedan, har jag tyvärr inget minne av. Kanske lika bra det, hehe. Jag tror inte att det var ett positivt mottagande iallafall.

Jag var väldigt blyg och tyst som barn. Om inte annat så blev jag det efter jag var tvungen att gå om en klass. Jag vågade nog inte lära känna de nya eleverna, då jag förmodligen var rädd för att bli sviken igen.

Vad jag minns att jag fick höra jämt av lärare, var att de tyckte att jag var väldigt frågvis och envis. Vilket inte var positivt i deras ögon. Om det var en uppgift jag skulle göra, så ville jag alltid veta varför jag behövde göra den. Jag ville förstå vad syftet var med det hela. När jag tänker på det idag, så tycker jag att det låter alldeles klokt att fråga vilket syfte det tjänar innan man gör något. Men det tyckte inte lärarna. Var man frågvis så blev man tystad, och var man tyst så var det konstigt. Jag blev mer inåtvänd och tyst efter det, vilket är synd. Jag antar att min frågvishet sågs som obekväm i de vuxnas ögon. Därför blev jag istället sedd som ett problem, när jag var ett barn som bara ville förstå.

Jag tog mig igenom skolan även om jag led alla de åren. Skoltiden kantades av mobbning och utanförskap. Det var ingen som såg hur dåligt jag mådde, och jag höll det för mig själv. I flera år gick jag och bar på den där sorgen, som ingen annan kunde se. Tillslut var den tvungen att få utlopp, och tyvärr skedde det genom ett destruktivt beteende. Allting handlade bara om att passa in och alkoholen blev min vän och fiende.

Jag hade det väldigt svårt i flera år inom alla områden i mitt liv. Jag kände mig så otroligt misslyckad och värdelös. Varför lyckades alla andra men inte jag? Frågade jag mig själv alltför ofta. Men en sak jag har märkt hos mig, är min starka drivkraft. Hur jobbigt det än må vara, så tar jag mig alltid upp och fortsätter på krigsstigen som kallas för livet. Det är jag faktiskt otroligt stolt över hos mig själv.

Allt som jag har varit med om i mitt liv förstår jag nu anledningen till. Pusselbitarna läggs ihop två och två, och när jag tittar på mig själv utifrån sedan jag fick min diagnos, så ser jag hur allting hänger ihop. Det blir äntligen ett sammanhang. Innan var mitt liv som ett splitter, som bitar av fragment som inte passade in någonstans. Men nu, nu har bitarna hittat hem, bit för bit, äntligen….

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

En tanke på “Pusselbitarna läggs ihop”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s