Vi med psykisk ohälsa & diagnoser prioriteras bort

Vi med psykisk ohälsa och diagnoser prioriteras bort av samhället. Redan från start har man sämre förutsättningar. Vilket är helt sjukt. Vad är det som säger att man skulle vara mindre duglig, bara för att man har en diagnos? Varför har inte vi samma rätt till ett värdigt liv som alla andra? Varför prioriteras vi bort? Är inte alla människor lika mycket värda? Det sägs så. Men i praktiken ser det inte ut så. Varför blir vi med diagnoser behandlade på ett så ovärdigt sätt av samhället? Och varför står vi egentligen ut med det? Det här är inget ”tyck synd om mig” inlägg, just for your information. Det är såhär verkligheten ser ut för oss med NPF-diagnoser, psykisk ohälsa (och diagnoser överlag). Och jag är så förbannat trött på detta! Och arg! Ledsen, besviken, frustrerad, you name it.

Förr i tiden låste man in såna som oss på institutioner, mentalsjukhus etc. Där fick man sitta och praktiskt taget ruttna. Tungt medicinerad, el-chocker, lobotomi, tvångströja, kallbad etc. Betedde någon sig avvikande på något sätt, så gick man tillväga såhär. Det är helt horribelt, tycker jag. Hemskt. Att man behandlade människor på detta viset, bara för att de inte var som alla andra. Idag ser det inte ut såhär längre, som tur är. Ja, inte i Sverige iallafall, jag vet inte hur det är i andra länder riktigt. Vi har ju kommit en bit sedan dess, tack och lov, men vi är fortfarande inte riktigt framme än.

Kunskapen om diagnoser är fortfarande låg i samhället, och detta påverkar oss oerhört mycket. Har man en NPF-diagnos kan man behöva stöd inom flera olika områden i livet. Många med dessa diagnoser får sin diagnos försent, och riskerar ett liv i utanförskap. De kan ha gått halva livet och undrat vad som är fel, med ständiga misslyckanden till följd. Därför är det så otroligt viktigt att olika instanser som skola, arbetsmarknaden och myndigheter har kunskapen. Annars är risken stor att hela livet blir en enda kamp. Människor har rätt att leva, och inte bara överleva.

Jag är så förbannat trött på dessa myndigheter såsom Försäkringskassan och SOC. Dem hjälper inte människor, utan stjälper. Alla kan vi hamna snett någon gång i livet, och då ska man vara berättigad till hjälp. Men nej. Istället får man en kniv i ryggen, och blir kallad för odugling. Ekonomisk trygghet borde vara en rättighet för alla medborgare. Betalar man så mycket skatt som vi gör i Sverige, så förväntar man sig att åtminstone kunna vara tryggad ekonomiskt om man mot all förmodan skulle råka bli sjuk. Men då är det ens eget fel att man gått och blivit sjuk. Nu talar jag allmänt om hur det ser ut i samhället. Det är helt vrickat, tycker jag. Det borde inte få gå till såhär. Det går inte ens att tala med någon levande människa på dessa myndigheter. De kopplar en bara vidare, och sen lägger de på. Om man nu lyckas få tala med någon så är de bara allmänt otrevliga, och inte behjälpliga överhuvudtaget. Jag kan ta ett exempel. Jag och min sambo har det väldigt svårt ekonomiskt, vilket vi har haft sedan cirka ett år tillbaka. Eftersom jag arbetstränar så får inte jag ut så mycket, det uppgår inte ens till 10,000. Medan min sambo är arbetslös och får inte ut någon ersättning från a-kassan. Fråga mig inte varför. Därför söker vi SOC. Men varenda månad är det en chansning. Det är inte säkert att man får någon ersättning. Vissa månader har vi fått lite, men för det mesta nej. Nu är det tur att vi har föräldrar som kan hjälpa oss. Men om vi inte hade haft våra föräldrar? Jag vill inte behöva vara ekonomiskt beroende av mina föräldrar, men vad fan gör man när man inte får någon hjälp av samhället? Utan våra föräldrar hade vi varit hemlösa sedan länge. Det kan jag skriva under på. Jag förstår inte hur dem tänker när dem menar att två vuxna ska klara sig på ynka 8,000 i månaden? Låter det rimligt tycker ni? Nej, tänkte väl det. Detta tär på oss psykiskt och är skitjobbigt. Försöker man ringa SOC så får man inga vettiga svar, utan dem menar att vi ska skylla på politikerna eller tänka på fattiga i andra länder. Ja, det har dem faktiskt sagt. Eller så hånskrattar dem åt en. Det är inte normalt. Det är helt jävla sjukt. Vilket system vi har i Sverige. Så ja, jag är arg, förbannad och trött. Med all rätt.

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

2 reaktioner till “Vi med psykisk ohälsa & diagnoser prioriteras bort”

  1. I read your blog and feel bad about your situation. I just wanted to let you know I listened. Someone I love has a mental health issue and his situation is different from yours but in a small way similar.

    Gillad av 2 personer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s