Samhället sviker och jag orkar inte kämpa emot längre

Jag är trött, arg, ledsen, besviken, förbannad och rädd. Jag sitter inte och tycker synd om mig själv. Känner att jag behöver skriva det, så ingen får för sig att jag skulle gå igång på att må dåligt. Folk får tycka vad dom vill, men jag skriver det jag känner och hur verkligheten faktiskt ser ut för oss med NPF-diagnoser. Läs om du vill, eller så gör du inte det.

Jag arbetstränar på ett bokförlag, vilket jag nu gjort i lite mindre än ett år. För första gången någonsin så känner jag mig hemma och accepterad! Jag kan och får verkligen vara mitt sanna jag. Jag älskar verkligen den arbetsplatsen. Den är så tillåtande, öppen och accepterande för alla människor men framförallt för oss som avviker från normen. Jag älskar detta ställe, och jag älskar det jag får hålla på med. För mig känns det inte som ett jobb, eftersom jag får hålla på med det som jag verkligen tycker om. Skrivande. Att få skriva om psykisk ohälsa, och hålla på med sociala medier samt photoshop. Det är detta jag vill hålla på med. Skrivandet är det jag brinner för mest, och det får jag göra varje dag. Men det roliga tar alltid slut någon gång…. tydligen. För att göra en lång historia kort, så ansökte min arbetsgivare om fondmedel för att kunna starta upp ett projekt (psykisk ohälsa/NPF-diagnoser), där jag och min kollega/vän skulle få en varsin anställning på 50%. Ansökan var riktigt bra och har två starka namn med. I flera månader gick vi och väntade och hoppades. Jag vågade nästan börja drömma om en framtid. Min tur att äntligen få en anställning. Idag kom domen. Avslag. Jag bara sjönk. Vad fan ska jag göra nu? tänkte jag. Där hade jag gått och väntat så länge, och så nej. Varför nej? Prioriteras inte psykisk ohälsa och vi med NPF-diagnoser? Nej, tydligen inte. Jag känner mig bara så värdelös och misslyckad. Det känns som jag dragit nitlotten. Jag skäms nästan över mig själv. Hur kunde jag tro att jag var värd en anställning? Jag är inte arg på arbetsträningen. Dom försöker och vill verkligen ge oss en anställning. Men just nu är det denna fonden som förstör allting. Men detta kommer såklart överklagas, och ansökningar är inskickade även till andra ställen. Men jag blir bara så less. Samtidigt så hotar Försäkringskassan med att jag måste byta arbetstränings plats om jag vill behålla min ersättning. Jag får alltså inte vara kvar på en plats där jag äntligen börjat känna mig hemma och där jag känner mig mer accepterad än någonsin. Utan jag ska bli tvungen att hitta ett nytt ställe, komma in i nya rutiner, nya arbetsuppgifter, träffa nya människor…. Hur F-N tänker Försäkringskassan? Jo, dom tänker inte alls. Jag är bara så jävla less på hela samhället, som bara tycks gå emot en hela tiden. Jag har krigat och kämpat, stångat mig blodig i flera år utan att komma någonstans. När är det nog? Ska jag behöva kämpa så här hårt hela livet, tills jag dör? Vi med NPF-diagnoser har sämre förutsättningar. Det är verkligheten. Vi måste kämpa dubbelt så mycket, och ändå går det inte. Så nej, jag är inte lat, bortskämd, oambitiös eller något annat nedvärderande som jag fått höra genom åren. Det är samhället som det är fel på. Detta samhälle är inte skapt efter våra förutsättningar (vi med NPF-diagnoser). Det här samhället är en jävla fyrkant där alla människor som är stöpta i samma tråkiga format ingår. Avviker man lite från normen, då blir man hängd. Typ så känns det. Det är iallafall inte skapt efter våra förutsättningar. Och det är så jävla orättvist, tycker jag. När ska det vända? Kommer det någonsin ske under vår livstid? Det har jag väldigt svårt att tro. Och om det mot förmodan vänder, så är man sedan länge begraven. Många år alltså. Jag är så jävla less på detta, och så förbannad rent ut sagt. Det har jag all rätt att vara. Och snälla, jag vill inte ha kommentarer från folk som säger att jag ska tänka positivt och hokus pokus skit. Sådana kommentarer tas bort. Bye for now.

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

8 reaktioner till “Samhället sviker och jag orkar inte kämpa emot längre”

  1. Who gets funding and/or help for discrimination is usually so political. IMO political bodies can be self-serving and corrupt – or influenced by corrupt operators – and go with the ‘flavor of the month’ in making big public shows about who needs help. In other words, they feather their own nest and are at best fairweather friends.

    I know it’s not a funny situation but I found this line funny

    ” I do not want comments from people who say that I should think positively and hocus pocus shit.”

    LOL

    People like you are Yolanda are inspirations. The wave of the future. Keep it up!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s