Varför uppskattas inte min personlighet på arbetsmarknaden?

Pixabay

En sak som slog mig häromdagen, när jag och min kära kollega pratade om tidigare arbetsplatser som vi varit på, var ett återkommande mönster som lett till avsked för mig. Jag ser det så tydligt nu. Min personlighet? Kanske min autismdiagnos?

Varenda gång jag har fått avsluta en tjänst jag haft, har jag fått höra samma visa av dåvarande chefer. Det har varit kommentarer i stil som:

”Men du gör ju ingenting” – Då jag sprungit runt hela avdelningen skitstressad för att hinna med alla mina arbetsuppgifter. Kanske hunnit sitta ner i fem minuter, och på toppen av det få höra att man inte gör någonting?

”Du är för långsam” – Det tar tid för mig att lära mig nya arbetsuppgifter och rutiner. Idag ska man kunna allt efter en arbetsdag, vilket är helt omöjligt. Jag är väl ingen robot?

”Du har samarbetssvårigheter” – Detta fick jag höra av en dåvarande chef då han ansåg att jag var den som hade svårt att samarbeta. Även fast han inte sett mig ”in action” så att säga, och efter ett ”gräl” med en kollega som han inte heller hade bevittnat. Då la man istället hela skulden på mig, och jag var den som fick gå. Utan att utreda saken närmre.

”Att du inte lärt dig rutinerna vid det här laget” – När jag som ny på jobbet behöver fråga om vissa arbetsuppgifter, eftersom jag blir osäker och vill inte riskera att det blir fel.

Jag har alltid frågat efter en förklaring till deras påståenden, men det har alltid uteblivit. Deras upplevelse av mig verkar utgå från hur jag är som person, och inte hur jag presterar på jobbet.

Jag vet att mycket av dessa påståenden inte endast berott på mig. Det kan ha varit en konflikt mellan mig och en kollega, som lett till dessa uttalanden. Men dom saknar grund. Jag vet det, eftersom det bara är jag som varit med om händelserna med kollegan. Då har man istället valt att lyssna på den andre kollegan, som kanske varit där längre, och struntat i vad jag har haft att säga om saken. Det tycker jag är otroligt fult gjort. Därför gick det upp för mig häromdagen att det kanske är min personlighet som gör att folk tar avstånd och inte gillar en? Men det ska ju inte gå ut över ett arbete tänker jag? På arbetet ska man vara professionell. Man behöver inte gilla varandra och bli bästa kompisar liksom, men man ska alltid agera professionellt. Men dessa arbeten har saknat professionalitet överhuvudtaget, inser jag nu. Jag menar, om ens arbetskamrater stör sig på en som person, så ska inte det gå utöver ens arbete? Men det har det bevisligen gjort. Då är det väl också naturligt att tänka att jag måste ha gjort något fel eftersom det varit ett upprepat beteende? Ja, det har jag säkert, men vem har inte det? Då anser jag att man utreder saken istället för att lägga all skuld på en viss individ. Jag kan stå för om jag gjort något fel, men det är inte min poäng här. Poängen är att min personlighet (eller om det är min autismdiagnos) inte verkar uppskattas i arbetslivet. Jag är ju den jag är, med eller utan diagnos. Jag vill bli respekterad och accepterad för den jag är, och inte bli dömd på förhand.

Det är på tiden att vi välkomnar olikheter på arbetsplatser. Det är väl inte kul om alla är stöpta i samma format? Det är inspirerande med någon som vågar röra om lite i grytan och som inte är rädd för att gå sin egna väg. Jag ser det bara som utvecklande och lärorikt. Synd bara att alla inte tycker så. Till arbetsplatser som inte uppskattar en vill jag bara säga: It’s your loss! Not ours!

Tack och hej, leverpastej

Författare: Carolina A

Jag bloggar främst om min autismdiagnos och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag skriver även om min vardag med sambo och två katter, samt min arbetsträning på ett bokförlag. Min stora passion är att skriva och drömmen är att kunna leva på det i framtiden. Jag brinner för att skriva om den psykiska ohälsan och orättvisor i samhället som drabbar oss som inte passar in i normen.

3 reaktioner till “Varför uppskattas inte min personlighet på arbetsmarknaden?”

    1. Ja exakt. Jag tar längre tid på mig eftersom jag dels är noggrann och vill göra rätt, samt att det är så mycket nytt att ta in. Och när man är mitt uppe i sitt kämpande, så kommer den där käcka kommentaren som gör att hela ens värld faller. Trist. Kram

      Gilla

  1. It is difficult to understand why very likable people sometimes have trouble holding a job longterm, I am not thinking of you but someone else I know well. This person has so many likable characteristics and is someone I admire in some respects. Others seem to always have the wind at their back. I think I like both types and it’s often the ones who don’t blend in as easy that I have known that have the humor and characteristics that inspire me and I theorize they would provoke positive change in a workplace. My best wishes to you to find the spot in a job that allows you to both be yourself and enjoy going to. – David

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s