Saker som får mig att bryta ihop

pixabay

Sådant som kan få mig att bryta ihop eller vilja bryta ihop fullständigt är vardagliga ärenden, som vi alla behöver göra. Skillnaden är bara att jag finner det så obehagligt och extremt påfrestande att behöva vistas i stora köpcentrum, mataffärer och liknande. Det som är helt naturligt för en annan, är för mig som att bestiga Mount Everest, typ. Det är så mycket intryck att ta in, massa ljud och människor samtidigt som jag måste tänka på hur jag går och hur jag ser ut. Allting blir så himla överväldigande så min hjärna har inget annat val än att stänga ner.

Det blir en enorm stress inombords på grund av allt som sker omkring mig. Det kan i sin tur göra mig lättirriterad, ledsen, förvirrad, förtvivlad etc. Jag får svårt att sortera mina tankar. Det blir bara för mycket för mitt huvud. Det är inte många jag kan berätta detta för, eftersom dom skulle inte förstå. Har man försökt förklara får man höra ändlösa haranger om att det bara är att sluta tänka på det, att det är likadant för alla, det är bara att anstränga sig mer, det handlar om attityd etc. Dessa påståenden är så korkade! Om jag bara kunde ”sluta tänka på det” huxflux, och bara kunde ”tänka mig till positivt tänkande” så skulle jag som i ett trollspö må bra, tror ni inte att jag skulle gjort det för längesen? Det är inte alls så enkelt alla gånger. Och definitivt inte enkelt när man har neurodiversitet. Eftersom en tar in så mycket mer intryck, med tanke på alla ljud och människor blir det mycket att hålla reda på. Inte konstigt att en blir utmattad.

Varje gång jag är ute och handlar känns det som att jag ska bryta ihop. Jag kan inte gå och handla som en ”normal” människa, vilket gör att jag känner mig så misslyckad. Men jag går och handlar, för mat är ett måste. Det som är helt naturligt för en annan, blir för mig extremt påfrestande. Jag har så mycket som jag måste tänka på. Hur jag rör mig, människor som jag möter på vägen, allt som sker runt omkring. Väl inne i affären drabbas jag av beslutsångest och blir nästan som handlingsförlamad. Även om jag vet vad jag ska handla får jag jättesvårt att fatta beslut. Kan stå och vela jättelänge över en produkt. Samtidigt måste jag komma ihåg att kolla priserna, så att jag försöker ta det billigaste alternativet. Men det är svårt. Flera gånger när jag bara ska köpa något spontant, går jag bara direkt dit den varan finns och glömmer oftast bort att kolla priset. Vilka varor som ska köpas och kunna bedöma priser. Det blir mycket i mitt huvud att sortera. Detta kanske verkar skitpatetiskt. Men för mig är det faktiskt svinjobbigt. Det är skitjobbigt och jag vill inte ha det så. Jag förväntar mig inte att andra ska förstå eller sympatisera. En annan sak är att det kan vara så svårt att hitta i affärerna. Även om jag har varit i samma matbutik flera hundra gånger, så tycks jag aldrig riktigt komma ihåg var alla varor finns. Jag irrar omkring som en höna i ett försök att lokalisera mig i butiken. När jag väl kommit till sans en aning, börjar jag ta mig igenom butiken ännu en gång i ett försök till att fokusera på att hitta mina varor. Men det är för mycket matvaror överallt. Och skyltarna stämmer inte alltid, vilket gör mig tokig. Att stå i kö funkar oftast. Jag har svårare för långsamma och utdragna köer. Där tryter mitt tålamod.

Hushållssaker är en annan sak som är totalt utmattande för mitt sinne. Även om jag gör det som ska göras såsom städning, matlagning, tvättning så är det med enorm kraftansträngning. Har jag dagar då jag är pigg (vilket inte händer ofta), då tar jag ut mig för mycket och får för mig att jag ska göra en massa saker på en gång, vilket visar sig senare i en total utmattning. Jag är bra på och vill gärna starta nya projekt, men att sedan fullfölja det blir en utmaning och där någonstans får jag så dåligt samvete över att jag inte tycks klara av någonting. Det spär på mitt självhat ännu mer, och mina värdelöshetskänslor växer sig bara starkare. Så, saker som kan tyckas enkla kan för en annan vara överväldigande. Jag vill kunna göra dessa saker utan att bli utmattad. Men jag tror att folk har svårt att förstå, och därför är det enklare att kasta ur sig glåpord såsom latmask, dum i huvudet, bortskämd etc. Folk förstår inte hur svårt det faktiskt kan vara för en person med npf. Dom ser inte det jag ser, och dom känner inte det jag känner. De ser inte hur mycket jag kämpar och anstränger mig. En diagnos syns inte alltid utåt, och det är väl här det blir en krock. Eftersom man är högfungerande, vilket betyder att man ändå kan fungera i vardagen och samtidigt ha svårigheter på vissa områden. Jag vill även poängtera att en inte endast ska fokusera på ens svagheter. Jag har styrkor också! Det är bara svårt för mig att se det.