När skrivandet krampar

Pixabay

Hej,

det har blivit rätt glest med inlägg från mig den senaste tiden. Det beror på att jag under våren läst en författarkurs hos Jorun Modén. Otroligt bra skrivlärare som också är författare och lektör. Kan rekommendera henne varmt!

Jag har fokuserat fullt ut på kursen och låtit bloggen vila. Detta på grund av risk för distraktioner. Det har gett resultat! Under dessa få veckor har jag lärt mig så mycket om skrivande. Och jag har varit väldigt produktiv. Jag har fått så många idéer att det snart inte finns någon plats kvar i skallen. Det är kul! Jag har insett att skrivandet betyder väldigt mycket för mig. Det är något jag behöver göra för att kanalisera mina känslor och få utlopp för min kreativitet. Skrivande är också läkande.

Den senaste tiden har jag dock haft svårt att skriva. Tror jag haft svårt att hitta orden. Vilket gjort mig en aning håglös. Jag gillar inte den känslan och har desperat försökt skriva, men utan resultat. Det kallas skrivkramp, och det enklaste sättet att lösa det är att fulskriva. Men inte ens det fungerade. Tills jag bestämde mig för att bara finna mig i situationen. Då tändes en lampa! Jag som haft svårt för att skriva dikter, hade med ens lätt för det. Jag satt och läste, vilket i sin tur måste givit mig inspiration, för idéerna poppade upp en efter en. Jag hann knappt med i tankeflödet, haha, lite komiskt. Detta var också när jag skulle lägga mig för att sova. Typiskt att idéerna oftast kommer då. Har ni någon förklaring till det?

Tänkte bjuda på en liten dikt (även fast jag inte är jättestolt, dåligt självförtroende jag vet)

Jag promenerar nedför en ensam stig med ett bottenlöst mörker inom mig
Det bottenlösa, ihåligheten, det tomma smälter samman med nattens mörker
Tillsammans blir vi ett och dansar i takt med vindens ylande

Arbetsförnedringen när den är som bäst

Pixabay. Är det bara jag som tycker att han är lite lik Ulf Kristersson?

Så hände det som inte fick hända. Jag blev lämnad vind för våg av arbetsförmedlingen. Jag skulle fått en SIUS för över en månad sedan. Den personen går och blir sjuk strax innan vårt möte. Varför tog ingen annan över mitt ärende? Varför har jag fått vänta så länge? Är personen fortfarande sjuk? Min handläggare har avsagt sig mitt ärende och hänvisar mig till en så kallad ”funktionsbrevlåda”. När jag mailar dit, får jag ett automatiskt mail tillbaka som lyder ”Tack för ditt mail! Ditt ärende kommer att hanteras i turordning. Vi kontaktar dig vid behov. Du får vara beredd på längre handläggningstider. Använd våra digitala tjänster så långt det är möjligt. Här kan du enkelt utföra många ärenden via en mobil, surfplatta eller dator.  Vänligen Arbetsförmedlingen”. ??? Seriöst? Hur länge ska jag behöva vänta? Det finns inga ursäkter. Visst, det är en pandemi. Men kom igen. Ni prioriterar helt enkelt inte mitt ärende. Jag är väl inte viktig i deras ögon, antar jag. Just nu går jag på a-kassa och därifrån får jag ut ynka 4 000:-. Jag kan ju lika gärna bli sjukskriven igen. Och så undrar människor varför den psykiska ohälsan ökar i vårt samhälle? Ja, vad fan tror ni det beror på? Det är nästan skrattretande. Det här är exakt det jag befarade skulle inträffa. Jag sa detta till min handläggare också, att jag inte ska bli lämnad vind för våg. Han svarar att ”nej det kommer du inte att bli”, ja tjena, vad hände?

Ärligt talat så ruttnar jag på det här. Jag känner mig fan inte ens vatten värd. Det här får mig att bara sjunka djupare ner i mörkret. Jag kämpar för att få ordning på mitt liv, men det går ju bara åt helvete hela jävla tiden ändå. Inte konstigt att man mår dåligt. Jag ska inte behöva lida för att jag råkar ha en funktionsvariation. Det känns som att samhället vill ta död på alla som råkar falla lite utanför normen. Mig ska dom fan inte få död på.

Jag fattar bara inte. Jag VILL jobba. Vad är problemet? Men, om jag inte får något jobb, då blir jag ju illa tvungen att leva på bidrag. Och det är inte mycket pengar, som vissa i det här landet verkar tro. En väljer inte att leva på bidrag. Vilket får mig att komma in på politik. Tror politikerna verkligen att man lever saftigt när man går på bidrag? Ursäkta, men då har dom ingen jävla aning. Gå en dag i mina skor, kära politiker, så kanske du skulle förstå.

Arbetsförnedringen i ett nötskal.

Vakna politiker. Börja satsa på oss med funktionsnedsättning, en gång för alla.

Dom kallar oss empatilösa

Pixabay

Det finns ingen empati i världen. Det ironiska är att vi autister blir kallade för empatilösa, när det egentligen är tvärtom. Vi autister har ingen dold agenda. Vi är bara oss själva, ärliga och naturliga. Men med tiden har jag insett att alla människor inte funkar så, tyvärr. Vissa NT’s/Neurotypiker har tydligen en dold agenda. För dom verkar allting vara en enda tävling, där det handlar om att vinna. Att vara störst, bäst och vackrast. Det finns dom som bygger upp motiv för att försöka ”utklassa” någon, tex på ett arbete eller liknande. Exempel: NT’s exkluderar någon (aspie) som är annorlunda, kanske pga avundsjuka. Aspien kanske är riktigt duktig på det den gör, och då försöker NT’s hitta aspiens svagheter som de kan använda sig av i syfte att bryta ner aspien. Det låter som härskartekniker och manipulation. Jag blir fan mörkrädd. Varför vill man förstöra för någon annan människa? Jag fattar inte det. Då har man fan ingen empati. Och dom har mage att kalla oss empatilösa? Allvarligt. Om jag skulle vara avundsjuk på någon, inte fan skulle jag vilja förstöra för denne? Jag tänker inte i sådana sjuka banor. Bara det att vissa NT’s tydligen tänker ut sådana motiv är bara sjukt stört. Tydligen är detta relativt vanligt i samhället. Inte konstigt att man blir fucked in the head av att leva i denna miljö. Det är inte konstigt att vi (aspies) blir utmattade, deprimerade ,utvecklar ångest och psykisk ohälsa bland annat. Det säger sig självt. För att kunna överleva i denna värld måste man tydligen vara känslokall och hårdhudad som bara den. Fyfan. En sådan värld vill jag fan inte leva i. Det är inte vi som är sjuka (fast samhället vill få det till att se ut som att vi är dom sjuka), när det egentligen är samhället som är sjukt.

Vi aspies är känsligare av naturen, och känslighet är inget som värderas högt idag (jag har fått min beskärda del uppläxningar från folk om att jag är överkänslig och bara borde sluta bry mig, etc etc). Vissa har en tydligen en fetisch för att läxa upp andra människor. Vilket är stört. Låt folk få vara som dom är. Vem ger dig rätten att kommentera hur någon annan är som person? Seriöst.

På grund av våra extra känselspröt så känner vi saker mycket starkare än andra människor. För mig är det så. Ta bara musik som exempel. Lyssnar jag på en riktigt bra låt, känns det nästan som att den kryper in under huden och jag får ett sådant lyckorus i bröstkorgen. Jag kan verkligen leva mig in i musiken, och min fantasi flödar. Är jag ledsen över något, tex över en kommentar (kan vara en petitess för andra), så kan hela min dag bli förstörd. Jag kan brista ut i gråt och inte veta vart jag ska ta vägen.

När jag känner något, så känner jag det så starkt. Vi tar in mer intryck än NT’s, så det är inte så konstigt att vi snabbt blir utröttade. Trötthet har varit min ständiga följeslagare. En jobbig grej med det är när folk frågar varför man jämt är trött, och så ska dom komma med råd. Det må vara i all välmening, men det blir tröttsamt att få samma tips och råd slängd på en om och om igen (som inte ens funkar på mig btw). Och folk som ska komma med pikar, hur pallar ni? Det känns som att NT’s tror att man bara hittar på. Varför skulle jag hitta på att jag är trött? För att försöka slippa undan vissa sysslor eller vaddå? Tro det eller ej, men jag brukar inte ljuga om sådant för att ”slippa undan”, som ni verkar göra.

Så, vem är empatilös egentligen?

Saker som får mig att bryta ihop

pixabay

Sådant som kan få mig att bryta ihop eller vilja bryta ihop fullständigt är vardagliga ärenden, som vi alla behöver göra. Skillnaden är bara att jag finner det så obehagligt och extremt påfrestande att behöva vistas i stora köpcentrum, mataffärer och liknande. Det som är helt naturligt för en annan, är för mig som att bestiga Mount Everest, typ. Det är så mycket intryck att ta in, massa ljud och människor samtidigt som jag måste tänka på hur jag går och hur jag ser ut. Allting blir så himla överväldigande så min hjärna har inget annat val än att stänga ner.

Det blir en enorm stress inombords på grund av allt som sker omkring mig. Det kan i sin tur göra mig lättirriterad, ledsen, förvirrad, förtvivlad etc. Jag får svårt att sortera mina tankar. Det blir bara för mycket för mitt huvud. Det är inte många jag kan berätta detta för, eftersom dom skulle inte förstå. Har man försökt förklara får man höra ändlösa haranger om att det bara är att sluta tänka på det, att det är likadant för alla, det är bara att anstränga sig mer, det handlar om attityd etc. Dessa påståenden är så korkade! Om jag bara kunde ”sluta tänka på det” huxflux, och bara kunde ”tänka mig till positivt tänkande” så skulle jag som i ett trollspö må bra, tror ni inte att jag skulle gjort det för längesen? Det är inte alls så enkelt alla gånger. Och definitivt inte enkelt när man har neurodiversitet. Eftersom en tar in så mycket mer intryck, med tanke på alla ljud och människor blir det mycket att hålla reda på. Inte konstigt att en blir utmattad.

Varje gång jag är ute och handlar känns det som att jag ska bryta ihop. Jag kan inte gå och handla som en ”normal” människa, vilket gör att jag känner mig så misslyckad. Men jag går och handlar, för mat är ett måste. Det som är helt naturligt för en annan, blir för mig extremt påfrestande. Jag har så mycket som jag måste tänka på. Hur jag rör mig, människor som jag möter på vägen, allt som sker runt omkring. Väl inne i affären drabbas jag av beslutsångest och blir nästan som handlingsförlamad. Även om jag vet vad jag ska handla får jag jättesvårt att fatta beslut. Kan stå och vela jättelänge över en produkt. Samtidigt måste jag komma ihåg att kolla priserna, så att jag försöker ta det billigaste alternativet. Men det är svårt. Flera gånger när jag bara ska köpa något spontant, går jag bara direkt dit den varan finns och glömmer oftast bort att kolla priset. Vilka varor som ska köpas och kunna bedöma priser. Det blir mycket i mitt huvud att sortera. Detta kanske verkar skitpatetiskt. Men för mig är det faktiskt svinjobbigt. Det är skitjobbigt och jag vill inte ha det så. Jag förväntar mig inte att andra ska förstå eller sympatisera. En annan sak är att det kan vara så svårt att hitta i affärerna. Även om jag har varit i samma matbutik flera hundra gånger, så tycks jag aldrig riktigt komma ihåg var alla varor finns. Jag irrar omkring som en höna i ett försök att lokalisera mig i butiken. När jag väl kommit till sans en aning, börjar jag ta mig igenom butiken ännu en gång i ett försök till att fokusera på att hitta mina varor. Men det är för mycket matvaror överallt. Och skyltarna stämmer inte alltid, vilket gör mig tokig. Att stå i kö funkar oftast. Jag har svårare för långsamma och utdragna köer. Där tryter mitt tålamod.

Hushållssaker är en annan sak som är totalt utmattande för mitt sinne. Även om jag gör det som ska göras såsom städning, matlagning, tvättning så är det med enorm kraftansträngning. Har jag dagar då jag är pigg (vilket inte händer ofta), då tar jag ut mig för mycket och får för mig att jag ska göra en massa saker på en gång, vilket visar sig senare i en total utmattning. Jag är bra på och vill gärna starta nya projekt, men att sedan fullfölja det blir en utmaning och där någonstans får jag så dåligt samvete över att jag inte tycks klara av någonting. Det spär på mitt självhat ännu mer, och mina värdelöshetskänslor växer sig bara starkare. Så, saker som kan tyckas enkla kan för en annan vara överväldigande. Jag vill kunna göra dessa saker utan att bli utmattad. Men jag tror att folk har svårt att förstå, och därför är det enklare att kasta ur sig glåpord såsom latmask, dum i huvudet, bortskämd etc. Folk förstår inte hur svårt det faktiskt kan vara för en person med npf. Dom ser inte det jag ser, och dom känner inte det jag känner. De ser inte hur mycket jag kämpar och anstränger mig. En diagnos syns inte alltid utåt, och det är väl här det blir en krock. Eftersom man är högfungerande, vilket betyder att man ändå kan fungera i vardagen och samtidigt ha svårigheter på vissa områden. Jag vill även poängtera att en inte endast ska fokusera på ens svagheter. Jag har styrkor också! Det är bara svårt för mig att se det.

Världsautismdagen 2/4 – och rapporten ”Förlorade år”

Idag är det Världsautismdagen 2/4. Tycker det är passande att dela denna rapport om hur livsvillkoren ser ut för unga människor med autism idag. Tycker det är sorgligt att det ser ut som det gör. Ingen ska behöva leva i utanförskap. Människor med autism förtjänar en del i samhället lika mycket som neurotypiska. Ett samhälle behöver alla sorters människor för att kunna fungera. Vi är alla unika på våra egna speciella sätt. Ta del av denna och dela gärna. Alla behöver få veta hur vardagen faktiskt kan se ut för någon med autism, när hen inte får det stöd denne behöver. Allt detta, på grund av att det ska sparas pengar. Hur sjukt är inte det? Är pengar viktigare än ett människoliv? Nej, det tycker jag verkligen inte. Det är dags att vända denna skuta, så alla får vara en del av samhället, och inte en belastning!

Autism och aspergerförbundet

Funkofobi och ableism

Pixabay

Idag tänkte jag ta upp ett högst aktuellt ämne inom funkisvärlden, och som berör alla områden. Begreppen funkofobi och ableism. Vad betyder dessa begrepp?

Funkofobi är en benämning som innefattar fördomar om olika funktionsnedsättningar och handikapp. Ableism är fördomar mot handikappade, sk handikappdiskriminering. Mer finns att läsa om dessa begrepp här: https://en.wikipedia.org/wiki/Ableism och https://sv.wikipedia.org/wiki/Funkofobi

Fördomar finns det gott om i samhället. Det räcker att läsa vad medierna skriver i nyhetsuppslagen om olika brott och mord som skett, då de oftast nämner att förövaren hade en funktionsnedsättning. Allt som oftast ses psykisk sjukdom, psykisk ohälsa och funktionsnedsättningar som en orsak till dessa våldsbrott. Detta är inte okej. Det är ren och skär diskriminering mot en viss målgrupp som redan är så utsatt som det bara går. Att skriva sådana felaktiga saker spär på ytterligare fördomar om dessa tillstånd. Att en stor nyhetstidning skriver sådant eldar bara på fördomarna ännu mer. Varför skrivs det aldrig om förövare som inte har någon diagnos? För det finns många. Men dom skriver man inte om, utan det verkar som att man hellre vill ha någonting att skylla på, och om förövaren då råkar ha en diagnos, ja då måste det ju bero på den? Vad sänder det för signal? Nej, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa och-eller funktionsnedsättning är inte en orsak till vare sig brott eller mord. Oftast är det många psykiskt sjuka och personer med funktionsnedsättning som blir utnyttjade och utsatta för våldsbrott. Det hör man ingenting om dock.

Ett exempel är skolan, där autistiska elever blivit utsatta för våld av lärarna. Men det sopas under mattan, då de anser att det var rättfärdigat av lärarna att brotta ner en elev med en funktionsnedsättning. Artikeln finns att läsa här: https://www.svd.se/oro-for-okat-vald-efter-skoldom

En annan fördom är att dessa diagnoser (add, adhd och autism) skulle vara sjukdomar. Jag har sagt det förut, och det tål att upprepas: Det är inte sjukdomar! Okej? Det innebär ett annat sätt att vara på, helt enkelt. Vi borde prata mer om alla positiva aspekter som kommer med dessa diagnoser. Vi är unika och vi borde vara stolta över att vi inte är som alla andra.

Det intressanta är att det pratas mycket om våra svårigheter och att vi förväntas anpassa oss till neurotypikerna. Men det pratas ingenting om hur våra svårigheter blir till möjligheter när vi befinner oss i rätt miljö, där vi blir respekterade och accepterade för dom vi är. Det är i rätt miljö med rätt personer som vi har chans att blomma. Tyvärr råder det ofta brist på sådana miljöer, då samhället är uppbyggt efter neurotypikers sätt att vara och fungera på. Någon ansats till anpassning så att funkisar också ska få må bra, det struntar man helt enkelt i. Det är enklare att borsta av sig det och lägga skulden på dom som redan är en utsatt grupp. Ingen vits att försöka förstå sig på oss liksom. Antar jag.

Jag förväntar mig inte att alla ska ha lika mycket kunskap som jag, men jag förväntar mig att man har läst på innan man yttrar sig om sådant som man egentligen inte har någon kunskap om. Och att man läser om personer med dessa diagnoser som bär på erfarenheterna, inte att man litar sig blint på fakta och kriterier som kan visa en mer stereotypisk bild.

Varför uppskattas inte min personlighet på arbetsmarknaden?

Pixabay

En sak som slog mig häromdagen, när jag och min kära kollega pratade om tidigare arbetsplatser som vi varit på, var ett återkommande mönster som lett till avsked för mig. Jag ser det så tydligt nu. Min personlighet? Kanske min autismdiagnos?

Varenda gång jag har fått avsluta en tjänst jag haft, har jag fått höra samma visa av dåvarande chefer. Det har varit kommentarer i stil som:

”Men du gör ju ingenting” – Då jag sprungit runt hela avdelningen skitstressad för att hinna med alla mina arbetsuppgifter. Kanske hunnit sitta ner i fem minuter, och på toppen av det få höra att man inte gör någonting?

”Du är för långsam” – Det tar tid för mig att lära mig nya arbetsuppgifter och rutiner. Idag ska man kunna allt efter en arbetsdag, vilket är helt omöjligt. Jag är väl ingen robot?

”Du har samarbetssvårigheter” – Detta fick jag höra av en dåvarande chef då han ansåg att jag var den som hade svårt att samarbeta. Även fast han inte sett mig ”in action” så att säga, och efter ett ”gräl” med en kollega som han inte heller hade bevittnat. Då la man istället hela skulden på mig, och jag var den som fick gå. Utan att utreda saken närmre.

”Att du inte lärt dig rutinerna vid det här laget” – När jag som ny på jobbet behöver fråga om vissa arbetsuppgifter, eftersom jag blir osäker och vill inte riskera att det blir fel.

Jag har alltid frågat efter en förklaring till deras påståenden, men det har alltid uteblivit. Deras upplevelse av mig verkar utgå från hur jag är som person, och inte hur jag presterar på jobbet.

Jag vet att mycket av dessa påståenden inte endast berott på mig. Det kan ha varit en konflikt mellan mig och en kollega, som lett till dessa uttalanden. Men dom saknar grund. Jag vet det, eftersom det bara är jag som varit med om händelserna med kollegan. Då har man istället valt att lyssna på den andre kollegan, som kanske varit där längre, och struntat i vad jag har haft att säga om saken. Det tycker jag är otroligt fult gjort. Därför gick det upp för mig häromdagen att det kanske är min personlighet som gör att folk tar avstånd och inte gillar en? Men det ska ju inte gå ut över ett arbete tänker jag? På arbetet ska man vara professionell. Man behöver inte gilla varandra och bli bästa kompisar liksom, men man ska alltid agera professionellt. Men dessa arbeten har saknat professionalitet överhuvudtaget, inser jag nu. Jag menar, om ens arbetskamrater stör sig på en som person, så ska inte det gå utöver ens arbete? Men det har det bevisligen gjort. Då är det väl också naturligt att tänka att jag måste ha gjort något fel eftersom det varit ett upprepat beteende? Ja, det har jag säkert, men vem har inte det? Då anser jag att man utreder saken istället för att lägga all skuld på en viss individ. Jag kan stå för om jag gjort något fel, men det är inte min poäng här. Poängen är att min personlighet (eller om det är min autismdiagnos) inte verkar uppskattas i arbetslivet. Jag är ju den jag är, med eller utan diagnos. Jag vill bli respekterad och accepterad för den jag är, och inte bli dömd på förhand.

Det är på tiden att vi välkomnar olikheter på arbetsplatser. Det är väl inte kul om alla är stöpta i samma format? Det är inspirerande med någon som vågar röra om lite i grytan och som inte är rädd för att gå sin egna väg. Jag ser det bara som utvecklande och lärorikt. Synd bara att alla inte tycker så. Till arbetsplatser som inte uppskattar en vill jag bara säga: It’s your loss! Not ours!

Tack och hej, leverpastej

Dumpa inte dina sociala brister på autisten

Pixabay

Jag kom och tänka på en grej för ett tag sedan. Det handlar om att man som autist anses ha svårigheter med socialt samspel. Men har vi verkligen svårt för det?

Vi autister har ett helt annat tänk än normen, vilket betyder att vi tänker, pratar och beter oss på ett annat sätt än det som förväntas av oss. Detta gör att vi kan betraktas som udda, konstiga, otrevliga etc. Det förutsätts att vi ska anpassa oss för att passa in i mängden. Att vi ska ändra på oss för att bli accepterade och gillade. Men det finns ingen tanke på att försöka förstå oss? Att försöka samspela med oss? Varför ska vi ändra på oss för att passa in i en box? Om det nu är så att vi skulle ha svårigheter med sociala samspel och att se saker ur andra perspektiv, varför är det då så svårt för neurotypiker att ta in våra perspektiv och förstå sig på oss? Vilka är det som har sociala svårigheter egentligen? Varför ses vi som antisociala? När det är neurotypiker som inte vill socialisera med oss?

Men vi anpassar oss. För vi är vana. Vi har anpassat oss hela våra liv. Vi kan det här. Det är dock förgörande för vår hälsa och välbefinnande. Vi behöver få bli accepterade för dom vi är.

Autister faller lättare offer för andras sociala brister. Vi har varit naiva som unga och blivit lurade och utnyttjade. Därför blir vi osäkra som vuxna och får svårt att lita på människor igen.

Ångest, depression, självskadebeteenden och ätstörningar är oftast tilläggsdiagnoser. Anledningen till det är många. En anledning är att vi inte fått det stöd som vi skulle behövt redan i tidig ålder, vilket har lett till flera misslyckanden. Samtidigt kan det vara svårt att upptäcka autism i tidig ålder, vilket jag kan ha förståelse för. Dock borde lärare utbildas i npf-frågor så de kan bemöta en på ett sätt som fungerar för den individen.

Dessa tilläggsdiagnoser kan vara ett uttryck för hur dåligt man mår i ett samhälle som inte är anpassat efter ens behov, ett samhälle som inte accepterar eller gillar en för den man är.

Ansvaret kan inte läggas på oss autister jämt. Det måste vara en två vägs fil. Det handlar om att ge och ta. Kommunikation är tvådelad.