Funkofobi och ableism

Pixabay

Idag tänkte jag ta upp ett högst aktuellt ämne inom funkisvärlden, och som berör alla områden. Begreppen funkofobi och ableism. Vad betyder dessa begrepp?

Funkofobi är en benämning som innefattar fördomar om olika funktionsnedsättningar och handikapp. Ableism är fördomar mot handikappade, sk handikappdiskriminering. Mer finns att läsa om dessa begrepp här: https://en.wikipedia.org/wiki/Ableism och https://sv.wikipedia.org/wiki/Funkofobi

Fördomar finns det gott om i samhället. Det räcker att läsa vad medierna skriver i nyhetsuppslagen om olika brott och mord som skett, då de oftast nämner att förövaren hade en funktionsnedsättning. Allt som oftast ses psykisk sjukdom, psykisk ohälsa och funktionsnedsättningar som en orsak till dessa våldsbrott. Detta är inte okej. Det är ren och skär diskriminering mot en viss målgrupp som redan är så utsatt som det bara går. Att skriva sådana felaktiga saker spär på ytterligare fördomar om dessa tillstånd. Att en stor nyhetstidning skriver sådant eldar bara på fördomarna ännu mer. Varför skrivs det aldrig om förövare som inte har någon diagnos? För det finns många. Men dom skriver man inte om, utan det verkar som att man hellre vill ha någonting att skylla på, och om förövaren då råkar ha en diagnos, ja då måste det ju bero på den? Vad sänder det för signal? Nej, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa och-eller funktionsnedsättning är inte en orsak till vare sig brott eller mord. Oftast är det många psykiskt sjuka och personer med funktionsnedsättning som blir utnyttjade och utsatta för våldsbrott. Det hör man ingenting om dock.

Ett exempel är skolan, där autistiska elever blivit utsatta för våld av lärarna. Men det sopas under mattan, då de anser att det var rättfärdigat av lärarna att brotta ner en elev med en funktionsnedsättning. Artikeln finns att läsa här: https://www.svd.se/oro-for-okat-vald-efter-skoldom

En annan fördom är att dessa diagnoser (add, adhd och autism) skulle vara sjukdomar. Jag har sagt det förut, och det tål att upprepas: Det är inte sjukdomar! Okej? Det innebär ett annat sätt att vara på, helt enkelt. Vi borde prata mer om alla positiva aspekter som kommer med dessa diagnoser. Vi är unika och vi borde vara stolta över att vi inte är som alla andra.

Det intressanta är att det pratas mycket om våra svårigheter och att vi förväntas anpassa oss till neurotypikerna. Men det pratas ingenting om hur våra svårigheter blir till möjligheter när vi befinner oss i rätt miljö, där vi blir respekterade och accepterade för dom vi är. Det är i rätt miljö med rätt personer som vi har chans att blomma. Tyvärr råder det ofta brist på sådana miljöer, då samhället är uppbyggt efter neurotypikers sätt att vara och fungera på. Någon ansats till anpassning så att funkisar också ska få må bra, det struntar man helt enkelt i. Det är enklare att borsta av sig det och lägga skulden på dom som redan är en utsatt grupp. Ingen vits att försöka förstå sig på oss liksom. Antar jag.

Jag förväntar mig inte att alla ska ha lika mycket kunskap som jag, men jag förväntar mig att man har läst på innan man yttrar sig om sådant som man egentligen inte har någon kunskap om. Och att man läser om personer med dessa diagnoser som bär på erfarenheterna, inte att man litar sig blint på fakta och kriterier som kan visa en mer stereotypisk bild.

Varför uppskattas inte min personlighet på arbetsmarknaden?

Pixabay

En sak som slog mig häromdagen, när jag och min kära kollega pratade om tidigare arbetsplatser som vi varit på, var ett återkommande mönster som lett till avsked för mig. Jag ser det så tydligt nu. Min personlighet? Kanske min autismdiagnos?

Varenda gång jag har fått avsluta en tjänst jag haft, har jag fått höra samma visa av dåvarande chefer. Det har varit kommentarer i stil som:

”Men du gör ju ingenting” – Då jag sprungit runt hela avdelningen skitstressad för att hinna med alla mina arbetsuppgifter. Kanske hunnit sitta ner i fem minuter, och på toppen av det få höra att man inte gör någonting?

”Du är för långsam” – Det tar tid för mig att lära mig nya arbetsuppgifter och rutiner. Idag ska man kunna allt efter en arbetsdag, vilket är helt omöjligt. Jag är väl ingen robot?

”Du har samarbetssvårigheter” – Detta fick jag höra av en dåvarande chef då han ansåg att jag var den som hade svårt att samarbeta. Även fast han inte sett mig ”in action” så att säga, och efter ett ”gräl” med en kollega som han inte heller hade bevittnat. Då la man istället hela skulden på mig, och jag var den som fick gå. Utan att utreda saken närmre.

”Att du inte lärt dig rutinerna vid det här laget” – När jag som ny på jobbet behöver fråga om vissa arbetsuppgifter, eftersom jag blir osäker och vill inte riskera att det blir fel.

Jag har alltid frågat efter en förklaring till deras påståenden, men det har alltid uteblivit. Deras upplevelse av mig verkar utgå från hur jag är som person, och inte hur jag presterar på jobbet.

Jag vet att mycket av dessa påståenden inte endast berott på mig. Det kan ha varit en konflikt mellan mig och en kollega, som lett till dessa uttalanden. Men dom saknar grund. Jag vet det, eftersom det bara är jag som varit med om händelserna med kollegan. Då har man istället valt att lyssna på den andre kollegan, som kanske varit där längre, och struntat i vad jag har haft att säga om saken. Det tycker jag är otroligt fult gjort. Därför gick det upp för mig häromdagen att det kanske är min personlighet som gör att folk tar avstånd och inte gillar en? Men det ska ju inte gå ut över ett arbete tänker jag? På arbetet ska man vara professionell. Man behöver inte gilla varandra och bli bästa kompisar liksom, men man ska alltid agera professionellt. Men dessa arbeten har saknat professionalitet överhuvudtaget, inser jag nu. Jag menar, om ens arbetskamrater stör sig på en som person, så ska inte det gå utöver ens arbete? Men det har det bevisligen gjort. Då är det väl också naturligt att tänka att jag måste ha gjort något fel eftersom det varit ett upprepat beteende? Ja, det har jag säkert, men vem har inte det? Då anser jag att man utreder saken istället för att lägga all skuld på en viss individ. Jag kan stå för om jag gjort något fel, men det är inte min poäng här. Poängen är att min personlighet (eller om det är min autismdiagnos) inte verkar uppskattas i arbetslivet. Jag är ju den jag är, med eller utan diagnos. Jag vill bli respekterad och accepterad för den jag är, och inte bli dömd på förhand.

Det är på tiden att vi välkomnar olikheter på arbetsplatser. Det är väl inte kul om alla är stöpta i samma format? Det är inspirerande med någon som vågar röra om lite i grytan och som inte är rädd för att gå sin egna väg. Jag ser det bara som utvecklande och lärorikt. Synd bara att alla inte tycker så. Till arbetsplatser som inte uppskattar en vill jag bara säga: It’s your loss! Not ours!

Tack och hej, leverpastej

Dumpa inte dina sociala brister på autisten

Pixabay

Jag kom och tänka på en grej för ett tag sedan. Det handlar om att man som autist anses ha svårigheter med socialt samspel. Men har vi verkligen svårt för det?

Vi autister har ett helt annat tänk än normen, vilket betyder att vi tänker, pratar och beter oss på ett annat sätt än det som förväntas av oss. Detta gör att vi kan betraktas som udda, konstiga, otrevliga etc. Det förutsätts att vi ska anpassa oss för att passa in i mängden. Att vi ska ändra på oss för att bli accepterade och gillade. Men det finns ingen tanke på att försöka förstå oss? Att försöka samspela med oss? Varför ska vi ändra på oss för att passa in i en box? Om det nu är så att vi skulle ha svårigheter med sociala samspel och att se saker ur andra perspektiv, varför är det då så svårt för neurotypiker att ta in våra perspektiv och förstå sig på oss? Vilka är det som har sociala svårigheter egentligen? Varför ses vi som antisociala? När det är neurotypiker som inte vill socialisera med oss?

Men vi anpassar oss. För vi är vana. Vi har anpassat oss hela våra liv. Vi kan det här. Det är dock förgörande för vår hälsa och välbefinnande. Vi behöver få bli accepterade för dom vi är.

Autister faller lättare offer för andras sociala brister. Vi har varit naiva som unga och blivit lurade och utnyttjade. Därför blir vi osäkra som vuxna och får svårt att lita på människor igen.

Ångest, depression, självskadebeteenden och ätstörningar är oftast tilläggsdiagnoser. Anledningen till det är många. En anledning är att vi inte fått det stöd som vi skulle behövt redan i tidig ålder, vilket har lett till flera misslyckanden. Samtidigt kan det vara svårt att upptäcka autism i tidig ålder, vilket jag kan ha förståelse för. Dock borde lärare utbildas i npf-frågor så de kan bemöta en på ett sätt som fungerar för den individen.

Dessa tilläggsdiagnoser kan vara ett uttryck för hur dåligt man mår i ett samhälle som inte är anpassat efter ens behov, ett samhälle som inte accepterar eller gillar en för den man är.

Ansvaret kan inte läggas på oss autister jämt. Det måste vara en två vägs fil. Det handlar om att ge och ta. Kommunikation är tvådelad.

Läkarintyg klart! Det var på tiden…

Pixabay

Idag kom äntligen mitt efterlängtade läkarintyg in till Försäkringskassan! Prisa gudarna! Haha. Men det var fan på tiden. Det ska inte behöva ta så här lång tid, och man ska inte behöva tjata sig till det. Jag kan bara tänka mig nästa gång jag behöver förnya det… herregud. Jag måste byta psykiatri. Vet ni någon bra? Som är inriktad på autism? Detta ställe kan jag verkligen inte vara kvar på. Det är under all kritik. Jag förstår inte hur man kan behandla sina patienter på detta vis. Det är inte okej. Då ska man inte jobba inom vården. Jag fick en kommentar igår om att jag borde gå vidare med detta, och jag funderar på det. Frågan är om man orkar? Det kan ju vara värt.

Jag är så tacksam för att min handläggare på Försäkringskassan stod upp för mig i samtal med enhetschefen på psykiatrin. Nu var det faktiskt vården som fuckade upp allt och inte Försäkringskassan. Det är skönt att veta att man har stöd i dessa frågor.

So long!

Ett evigt kämpande mot psykvården

pixabay

Det är fan ta mig ett evigt kämpande mot psykvården. Läkare som inte sköter sitt jobb och uteblivna telefonsamtal. Jag går hos öppenvården. Eller just nu besöker jag inte dom, utan tanken är att det ska skötas via telefonsamtal på grund av coronan. Men det sköts inte som det ska. Läkare som bokat in en för telefonsamtal men som ej ringer upp på utsatt tid, utan man får själv ringa till receptionen och där blir man bemött av oförståelse och en brist på respekt. Det blir jag som får jaga läkaren gång på gång. När dom väl ringer upp (om dom ens ringer upp) så sägs det att läkaren varit sjuk. Ja, sjuk kan man bli, men då delegerar man väl arbetet vidare till en kollega, eller? Låt mig få veta då, istället för att jag ska gå och oroa mig i onödan. I detta fallet gäller det en förlängning på mitt läkarintyg som försäkringskassan behöver få in. Och nu är det öppenvården som missköter sitt arbete. Jag har ringt jag vet inte hur många gånger nu, men blir inte kopplad till läkaren. Utan det är receptionen som svarar och där är dom bara otrevliga och slänger på luren i örat på en. Vad är det för stil? Om man arbetar inom sjukvården så borde man väl ha lite bättre förståelse för patienterna? Och speciellt om man arbetar på en adhd/autism mottagning. När väl läkaren ringer upp klockan halv sex en tisdag kväll (vad är det för konstig tid att ringa på?), så förklarar jag att jag försökt nå henne en lång tid. Det enda man får till svar är att hon har så många patienter att hon inte haft tid?! Och? Det är väl inte mitt fel att läkaren tar på sig så många ärenden att hon inte hinner med sitt arbete? Då ska man inte ta på sig så mycket om man inte hinner med. Iallafall, läkaren säger att hon ska skriva intyget och skicka in det till försäkringskassan samma kväll. Över en vecka har gått nu och det är fortfarande inte inskickat. Mitt läkarintyg har nu gått ut och jag är oförsäkrad på min arbetsträning för tillfället. Jag känner mig så jävla värdelös. Det känns som att dom verkligen inte bryr sig. Jag har fått ringa och ringa varje dag nu till psyk för att försöka få tag i den där läkaren. Det är verkligen psykiskt jobbigt för mig att hålla på såhär. Det gör mig ofokuserad på min arbetsträning, och gör mig ännu mer stressad än jag redan är. Hela eftermiddagen har gått åt till att ringa runt till psyk och jourmottagningar för att försöka komma i kontakt med denna läkare. Att det ska vara så fruktansvärt svårt att få tag i sin läkare?! Det är fan sjukt! Sista telefonsamtalet jag hade var med min rehabkoordinator som meddelade att läkaren ska skriva läkarintyget så det blir klart till slutet av denna vecka. Okej, hon har alltså fortfarande inte skrivit det. Vi får väl se om det blir så, men jag har inga större förhoppningar längre. Psykvården i Sverige är fan ett skämt. Men det visste vi ju redan. Dom bevisar det bara gång på gång hur otroligt oprofessionella dom är. Jag är så jävla trött i huvudet nu och mina fingrar skakar som asplöv. Jag tror det kan vara efterdyningar av eftermiddagens charader med psykvården.

Over and out!

Sverige lever inte upp till lagen om rättigheter för människor med funktionsnedsättning

pixabay

Funktionsrättskonventionen är sedan 2006 en inskriven lag i FN-konventionen (Förenta Nationerna). Sverige står bakom denna lag sedan 2009, och har således förbundit sig till att följa lagen. Men Sverige har fått hård kritik från FN, då Sverige brister i att uppfylla innehållet i lagen.

Alla människor har lika värde och rättigheter. Där kommer Funktionsrättskonventionen in i bilden – rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. Lagen finns till för att kunna skapa ett samhälle för alla.

Dock råder det fortfarande stora skillnader vad gäller rättigheterna för personer med funktionsnedsättning om man jämför med övriga befolkningen. Det finns för mycket hinder för personer med funktionsnedsättning och de får sämre levnadsvillkor idag, tyvärr. De får inte sina mänskliga rättigheter uppfyllda, och det är sorgligt för ett land som Sverige.

Funktionsrätt Sverige arbetar för ett samhälle för alla och kräver av Sverige att rätten att fungera i samhället på lika villkor uppfylls i lagen. Att funktionsrätten blir lika självklar som nuvarande mänskliga rättigheter. Att svenska staten lever upp till lagen om Funktionsrättskonventionen. Att de åtgärdar den lag de försummat som FN givit Sverige.

Mer om detta finns att läsa på http://www.funktionsratt.se (gick tyvärr inte att kopiera in länken av någon underlig anledning, när den digitala tekniken havererar ni vet)

Jag blir så arg över att det ser ut såhär i dagens Sverige. Det är inte okej! Människor med funktionsnedsättning ska ha lika rättigheter som alla andra. Levnadsvillkoren för oss är sämre på så många punkter. Inte konstigt att man mår dåligt. Det är här den första och största förändringen behöver ske. Tänk om dom mänskliga rättigheterna som finns för övriga befolkningen inte skulle uppfyllas, hur hade ni reagerat då? Ja precis, man hade blivit rasande. Det är inhumant. Tänk då hur det känns för en person med funktionsnedsättning, att inte få sina rättigheter uppfyllda. Det är skandal och jag tycker att den svenska staten borde skämmas.

Allt är inte frid och fröjd bara för att det är jul

Gjord i Photoshop av mig

Julen. Jag kan inte fatta att det redan är jul! Tiden har gått så fort (som den alltid gör), och detta år har varit väldigt speciellt med tanke på corona. Jäkla skitvirus. Jag har ingen riktigt julkänsla. Jag saknar snön. Det är ingen jul utan snö. Men det positiva är att jag får umgås med mina nära och kära.

Men bara för att det är jul, så betyder inte det att man mår bra. Det finns dom som inget hem har, och inga släktingar eller vänner, eller bara någon att vända sig till. De står helt ensamma. Och det är fruktansvärt. Jag önskar att det inte var så. Det finns otroligt många som lider. Våld i hemmet, barn som far illa, alkohol som skadar. Det är mycket som sker bakom stängda dörrar. Det är inte glatt och härligt i varje hem, vilket är otroligt sorgligt. Jag tycker att vi skänker en tanke till dom.

Gjord i Photoshop av mig

Var är rättvisan för oss funkisar?

Bild tagen från Pixabay

Som autistisk är man på ett annat sätt än normen. Det syns dock inte alltid, eftersom vi (främst kvinnor) tenderar att maskera våra autistiska drag för att ”passa in”, oftast på bekostnad av vårt psykiska mående. När vi maskerar våra naturliga drag för att vi vill anpassa oss till omgivningen, gör vi oss själva en otjänst. Vårt psyke tar stryk och vår självkänsla fallerar. Varför gör vi då detta? För att göra en lång historia kort; helt enkelt på grund av omgivningens intolerans och okunskap. För att passa in. Tyvärr. Det är inte förrän senare som vi förstår att det varit ett nödvändigt ont. Vid det laget är vår självkänsla så omtöcknad av skam och värdelöshetskänslor, att vi undrar om vi inte är bortom räddning. Men det är vi inte. Bortom räddning alltså. Det är på grund av samhällets bristande kunskap och oförmåga att acceptera det annorlunda, som vi hamnat där vi är. Vi har gjort det vi känt oss tvungna att göra, för att överleva. För att överhuvudtaget kunna överleva i en värld som inte förstår sig på oss. Vi gjorde allt detta för överlevnadens skull. Och vad fick vi för det? Förutom en sårad självkänsla? Förutom ett sårat människoliv? Ingenting. Vi krävde ingenting heller. För sådana är vi. Vi kräver ingenting av er, och antar att ni inte heller gör det. Men nej, neurotypikers värld ter sig annorlunda. I deras värld är allt ett spel. Där den som skriker högst, vinner. Och där den som vågar kliva fram och säga som det är, blir omkullkastad. Så ser verkligheten ut. Tyvärr. Vad menar jag med detta? Jo, det jag menar är att vi funkisar förväntas rätta oss efter normen, och inte dom efter oss. Det ska väl ändå gå åt båda hållen? Det tycker åtminstone jag och säkert tusen andra med mig. Varför förutsätts det att VI ska rätta in oss i ledet? Att vi ska göra avkall på våra medfödda egenheter? Som jag ser det, så går detta åt två håll. Det handlar om att kompromissa och mötas halvvägs. Inte att en grupp förväntas dra hela skutan. Nej, nej. Vad finns det för rättvisa i det? Ingen! Därför behövs vår kamp mot denna orättvisa värld mer än någonsin. Vår kamp är på riktigt och den är så otroligt viktig. Det är bara så synd att vi fortfarande tvingas kämpa för vår rätt år 2020, när det borde vara så självklart. Men, om jag måste så gör jag det. Mer än gärna. Jag tänker kämpa och aldrig sluta kämpa för min och resten av befolkningens, världens funkisar. Den fanan tänker jag hålla stolt och högt.

Skapa lösningar istället för hinder

Bild tagen från Pix A Bay, Diversity.

Varför ser samhället bara hinder för oss NPFare? Varför tolkas vi som odugliga bara för att vi har en diagnos? Jag förstår inte vad det är som skrämmer neurotypiker. Är det för att vi är annorlunda? Varför är det så konstigt? Jag tycker tvärtom! Det är väl dom som är annorlunda och vågar sticka ut hakan som är briljanta?! Förstå mig rätt, jag trycker inte ner någon. Jag menar bara, varför följa strömmen när du kan välja en väg som många inte vågar gå? Bara en fundering. Vi med NPF diagnoser har talanger och egenskaper som världen behöver. Vi vill också skapa oss ett liv, som alla andra. Men vår väg är tyvärr kantad av fler hinder än vanligt. Vi får kämpa mer för att lyckas. Det är så ledsamt, tycker jag. Vår hjärna är bara kopplad lite annorlunda. Men det betyder inte att vi skulle vara sämre funtade. Om vi bara får det rätta förutsättningarna att lyckas efter våra förmågor, skulle vi kunna nå riktigt långt. Så ser dock inte verkligheten ut idag. Vilket är otroligt sorgligt. Varför har politikerna inte ordnat upp detta redan? Resurserna finns, men ingen vill ta tag i det. Det säger ganska mycket om hur viktigt detta är enligt politikerna. Det vill säga, inte alls. Jag tycker det är såååå J-A dåligt! Det känns nästan som att man blir kastad åt hajarna. Så mycket är man värd. Det borde inte vara på det här viset. Har man en NPF diagnos ska man ha rätta förutsättningar för att kunna skapa sig ett liv, likväl som alla andra utan diagnoser. Som det ser ut idag, så är det inte rättvist. Bara för att man är född med en diagnos, ska inte det sätta käppar i hjulen för en. Som det gör idag. Det är inget jag bara säger, utan det är fakta. Det börjar redan i skolan och följer en sedan upp i vuxen ålder. I skolan finns ingen kunskap om dessa diagnoser, vilket skapar sämre förutsättningar när man senare kommer ut i arbetslivet. Det blir som en ond cirkel alltihopa. Man märker själv att det är någonting som inte stämmer, och får en att börja undra varför man misslyckas jämt. Då kommer dessa känslor av värdelöshet och man tappar hoppet. Man går runt med en känsla av att vara fel. Många får sin diagnos alldeles för sent. Det är synd. För då hinner man gå nästan ett helt liv och tro att det är en själv som är fel. När det i själva verket är samhället det är fel på. Därför behövs det en förändring. Samhället behöver bortse från alla hinder och istället skapa lösningar för oss. Det är inte meningen att vi ska behöva kämpa ihjäl oss för att ”kanske” kunna skapa oss ett liv, som alla andra. Vi har samma behov. Drömmar och mål för framtiden. Vi skulle kunna skapa under om vi bara fick chansen.