Autism syns inte på utsidan

Jag är så fullkomligt trött på alla fördomar som finns därute om autism. Även fast vi har tillgång till relativt mycket kunskap idag, så finns det fortfarande otroligt mycket okunskap bland människor.

Autism (NPF- diagnoser överlag) syns inte på utsidan. Så att slänga ur sig kommentarer som ”du ser inte autistisk ut” eller ”du har inte autism, du som är så social”, är inte bara onödigt utan även korkat och dumt.

Visst, det kanske sägs i all välmening, men i sådana fall, läs på!

Hela mitt liv känns det som att jag behövt gömma den jag är, och spelat olika roller så att folk skulle gilla mig. Jag försökte dölja den jag var på grund av känslomässig försummelse, mobbning och så vidare.

På grund av allt detta, så känns det som att jag har blivit en bitter och förvirrad röra med åren.

Jag trodde länge att det var mig det var fel på. Det kan jag fortfarande tro ibland.

Men jag är bara annorlunda och det är inget fel på mig. Jag måste bara förstå det själv, någon gång.

Inför autist-vänliga tåg

En sak som kan vara väldigt jobbig för mig när jag är ute, är all stimuli som finns omkring.

Jag kan må jättebra precis innan jag är på väg ut, men så fort jag kommer utanför porten är det som att min sinnesstämning förbytts som i ett trollspö. Så är det oftast för mig, och det är jättejobbigt. Jag vill inte behöva känna så, men det gör jag. Här skulle en oförstående person säga att det bara är att ignorera den känslan och tänka positivt! Okej? Om det ändå vore så enkelt. Lev i min hjärna för en dag och du skulle bli uttröttad, tro mig. Usch, jag blir så trött på folks okunskap och fördomar. Så fort man mår lite dåligt och råkar visa det så usch vilken dålig människa man är! Tröttsamt.

Sådant som kan få mig att må dåligt är att vara bland mycket människor, såsom att åka kollektivtrafik, gå i gallerior, gå på stan, i stort sett överallt där det finns mycket folk och mycket ljud. En enkel sak som att åka tunnelbana åt ett håll kan göra mig helt utmattad. Mycket folk och prat som gör en trött i huvudet. Därför ser jag till att alltid ha på mig hörlurar med musik på högsta nivå, och eventuellt solbrillor. Det är inte alltid som det hjälper dock, men skam den som ger sig, hehe. Därför kom jag och tänka på att man borde införa autist-vänliga tåg! Alltså, tåg kupéer som är avsedda endast för autister. Där det är lite nersläckt och tyst, kanske med lugn musik i bakgrunden. Vad tycker ni autister? Skulle ni gilla det? 🙂

Giftig Positivitet

Idag tänkte jag skriva om något som kallas för giftig positivitet. Med det menas ett glatt och optimistiskt tillstånd i varje situation. Det vill säga att man förnekar och minimerar ens verkliga känslor av vad det innebär att vara en fulländad människa. Alltså, detta betyder att vi antingen inom oss själva, eller i sällskap med andra :

* Döljer det vi egentligen känner

* Ignorerar våra egna känslor

* Får dåligt samvete över de negativa känslorna vi upplever

* Minimerar våra egna eller andras upplevelser genom att säga saker som ” tänk inte på det ” eller ” det är inte så farligt ”

* Kritiserar en annan människas negativa känslotillstånd

Jag känner igen mig i otroligt mycket. Jag har blivit kritiserad av andra människor på grund av min ibland negativa sinnesstämning. Vilket har sårat mig så hårt. Därför har jag liksom många andra, döljt mina egna känslor och förnekat negativa upplevelser. Vilket gjort det värre i längden.

Därför är uttryck och kommentarer som ” tänk inte på det ”, ” tänk positivt ”, ” du har det inte värre än någon annan ” och liknande, så onödiga. Det stjälper istället för att hjälpa. Det går inte att ” tänka bort ” något bara sådär, som i ett trollspö. Lättare sagt än gjort.

Jag vet inte vad det är, om det är rädsla eller något annat som gör att man inte vågar kännas vid en annan människas negativa känslor och upplevelser. Är det rädslan för det okända? Men det där ” okända ” finns ju inom oss alla. Bara det att vi inte visar det. Allihopa har vi vårat bagage, ärr som sitter kvar från dåtidens erfarenheter. En ärrad själ, full av historia.

Trött på okunskap och fördomar om autism

Det finns så mycket okunskap om autism i samhället. Även fast vi har mer forskning nu än tidigare, och det skrivs mer om ämnet, så råder det fortfarande en stor okunskap. Vilket gör att det leder till fördomar. Det är synd. Det är därför det behövs skrivas mer om det, och framförallt av personer som är autistiska. För det är bara vi som vet hur det är att ha en diagnos inom autismspektrat. Personer utan diagnos har ingen rätt att uttala sig om ämnet. Eftersom de kan omöjligen veta hur vi fungerar. Därför blir jag så trött på att höra fördomar om oss autister. Att vi skulle vara på ett visst sätt på grund av vår diagnos osv. Det är bara hat och okunskap. Det är rent av elakt, tycker jag. Har man ingen kunskap i ämnet, så ska man inte uttala sig, så enkelt är det. Jag går inte runt och sprider osanna rykten om neurotypiker, så varför skulle man vilja göra det mot oss autister? Det är fel. Har man ingen kunskap i ämnet får man läsa på, exempelvis här på min blogg. Det som står på nätet är ofta ren fakta om autism. Därför kan det vara bättre att fråga någon med diagnosen, eller läsa bloggar av folk med diagnosen. Jag är bara så trött på all okunskap som finns. Den klassiska fördomen om autism är att det skulle vara en sjukdom. ??!!! Jag blir helt mållös när jag hör sådant. För det är så FEL så det skriker om det. Det är framförallt en diskriminering mot oss med diagnosen. Autism är ingen sjukdom. Det är en neuropsykiatrisk diagnos, vilket innebär att vår hjärna är konstruerad annorlunda. Jag skulle aldrig vilja vara utan min diagnos! Det är den som gör mig till den unika person som jag är. Visst finns det svårigheter med diagnosen, men det finns även styrkor. Likväl som en neurotypiker har svårigheter samt styrkor. Det är samma sak. Enda skillnaden är att vår hjärna är lite annorlunda konstruerad. Vilket är en enorm fördel! Styrkorna väger upp svårigheterna, i och med att vår känslighet gör oss mer kreativa och har lättare för att tänka utanför boxen. Oftast ser vi inte ens den där boxen som alla talar om. Vilken box?

Alla individer är sin egen, oavsett diagnos eller inte. Vi har alla våra egenheter, styrkor och brister. Ingen är den andra lik. Alla är vi olika varandra. Bara för att man har samma diagnos, så betyder inte det att vi fungerar på ett exakt likadant sätt. Det är viktigt att poängtera. Oftast tror man att vi är likadana allihop, men det blir väldigt missvisande. Vi har alla våra unika personligheter. Vare sig diagnos eller ej.

Så snälla, ni som är osäkra på vad autism egentligen innebär, läs på. Eller fråga. Lyssna inte på folk med okunskap som sprider fördomar. Sök upp svaren själv istället.

Lämna gärna en kommentar innan du går 🙂

Social isolering är underskattat

Det är inte ofta jag brukar skriva random inlägg som detta. Jag kan känna att det blir lite meningslöst, då man lever ett vanligt vardagsliv liksom. But here it goes…

Coronakrisen sköljer över oss nu, men vardagen fortsätter ändå som vanligt. Jag tycker det är lika mycket folk ute nu som det brukar vara, om inte mer?! Jag har inga problem med social isolering. Tvärtom, jag väljer hellre det alla dagar i veckan. Jag är folktrött, och trivs mer när jag får vara hemma själv med mina katter. Det räcker. Jag umgås hellre med djur än människor, så det är perfekt. Jag har aldrig haft svårt för att vara själv. Däremot känns det som att många har svårt för läget som det är nu. Att hålla sig hemma, isolerad. Detta ständiga behov av att umgås. Jag förstår inte det. Ta istället vara på tiden nu. Det är nyttigt att kunna umgås med sig själv. Ingen som dömer en, eller pratar hål i huvudet på en. Jag har några få vänner som jag umgås med ibland. Men det räcker så. Jag behöver inte träffa folk hela tiden. Jag blir alldeles för uttröttad av det. I sådana fall måste det vara någon jävligt intressant person.

Det är en sak som jag har tänkt på, detta ständiga hetsande att vilja umgås jämt. Varför? Är folk rädda för att vara själva? Det är en norm att man ska vara så himla social och flexibel. Jag blir trött på sånt. Varför är samhället uppbyggt så? Jo, för att dem är i majoritet, eller? Om det var åt andra hållet då? Att det inte fanns krav på att vara social, flexibel, stresstålig och gud vet vad? Ja, då skulle dem anses som konstiga, och ”vi” skulle vara dem ”normala”. En sak är säker, detta samhälle är sjukt.

Jag blir väldigt trött av att åka tunnelbana och buss. Det är ständigt en massa ljud. Vissa dagar kan jag hantera det bättre, men ibland rinner bägaren över. Ja, jag börjar inte skrika på folk direkt, men jag kan inte filtrera bort ljuden, utan det blir bara en röra i huvudet och jag står inte ut. Så hela min dag kan bli förstörd innan den ens hunnit börja, och det är rent ut sagt skitjobbigt att det ska vara så. Här skulle en neurotypisk person säga att det bara är att strunta i det. Ha! Lättare sagt än gjort. Det kanske är enkelt för en neurotypiker att filtrera bort dessa oljud, men för mig går det bara inte, även om jag försöker. Alla ljud som existerar då blir bara en enda massa i ett, och jag får svårt att fokusera samt koncentrera mig. Om man inte har någon kunskap om NPF, då ska man inte heller uttala sig om det. Speciellt om du inte själv har en NPF diagnos, för du kan omöjligen förstå hur det är för mig som lever med det varje dag. Med det sagt, så finns det självklart inte bara svårigheter som kommer med en diagnos, utan det finns även styrkor. Det får man inte glömma. Min känslighet som kommer till uttryck i skrivande, målande och musik är guld värt. Och jag skulle aldrig vilja byta ut det mot alla pengar i världen. Jag är en glad och stolt autist. End of story.

Jag är inte lat eller bortskämd. Jag är autistisk.

Jag har genom åren fått höra elaka kommentarer från folk i många olika situationer.

Mycket har varit arbetsplatsrelaterat, men även i vardagssammanhang. Kommentarer och hånfulla gliringar som avlöst varandra. Kanske har det varit skämtsamt sagt, men ändå. Man säger inte vad som helst. Speciellt när man inte känner personen heller. Då är det inte lika enkelt att förstå om det är skämt eller allvar. Jag har blivit nedtryckt och dumförklarad på de flesta arbetsplatser. Det har sänkt mig totalt. Speciellt när man verkligen har gått in för jobbet, och så får man en fet käftsmäll tillbaka. Det har gjort mig uppriktigt ledsen. Många gånger undrade jag vad det var för fel på mig. Varför lyckades jag aldrig behålla ett jobb? Var jag inte mig själv på arbetet? Eller var jag mig själv, och det var felet? Var jag inte effektiv? Ansträngde jag mig inte tillräckligt? Ansträngde jag mig för mycket? Eller var det helt enkelt så att jag var dum, lat och bortskämd? Alla möjliga tankar har farit runt och gjort mig så ledsen och förstörd.

Jag är en känslig själ, och idag kan jag stå för det. Jag har alltid blivit ifrågasatt på grund av min känslighet.

Men känslighet är något fint. Att vara känslig är en enormt vacker egenskap. Det är inget att skämmas över. Dock så har jag skämts för det tidigare. Men det vägrar jag göra idag. Känslighet borde hyllas!

Att få höra kommentarer som dessa har sänkt min självkänsla, och jag har mått jättedåligt. Idag mår jag bättre, men det är intressant hur negativa saker har en tendens att etsa sig fast men inte det positiva.

Jag kan fortfarande få dessa negativa tankar som upprepar sig i huvudet. Speciellt när man redan är nere, då förstärks dom tankarna och man börjar smått tro på dom. Det är det farliga. Att tro på tankarna. Men det är inte så lätt att bara skaka av sig och ” tänka positivt ”, som vissa verkar tro. Jag hatar det uttrycket! Om jag kunde tänka positivt bara sådär, tänk att då skulle jag det. Men min hjärna är känslig för intryck.

Det är därför jag behöver tid på mig när det gäller vissa saker. Som exempelvis mitt arbetsminne. Det är inte världens bästa, och ofta måste jag upprepa saker för att lära mig dom. Det kanske tar lite längre tid för mig att lära mig, men när jag väl gjort det så kan jag bli en jättebra medarbetare. Men då måste man få den chansen också. Idag ska allt gå så himla fort. Du ska kunna ett helt nytt arbetssystem på bara en dag känns det som (överdrev lite, men ni fattar nog poängen). Hur är det möjligt? Ja, om man inte är en robot förstås. Men det är jag inte. Och tack gode gud för det! Vi har redan robotar som ”arbetar” på myndigheter idag, såsom försäkringskassan och socialtjänsten. Vi behöver inte fler, tack.

Jag är inte lat, dum eller bortskämd. Jag har alltid kämpat mig fram och krossat varenda hinder. Jag har drömmar, mål och ambitioner. Annars skulle jag inte kämpat så som jag gjort. Idag är jag lycklig över vart jag står. Visst, jag kanske inte har allt, men jag är lycklig över det jag har. Låter kanske som en klyscha, men det är sant.

Alla individer har rätt att leva, inte bara överleva

Jag har funderat mycket på det här med arbete. Arbetslösheten. Folk som vill och kan arbeta, men som inte får något arbete hur mycket dem än kämpar. Folk som är sjuka och inte kan arbeta, som tvingas till att arbeta. Detta är helt sjukt! Vilket jävla samhälle vi lever i. Landet Sverige med den trygga välfärden, som sägs värna om människors lika värde. Landet där den som är sjuk och behöver hjälp får det också. Där den som har en funktionsnedsättning har rätt till ett arbete lika mycket som alla andra. Detta är bara skitsnack. Sverige är inte ett tryggt land, inte längre. Det finns ingen välfärd kvar, när det i detta nu pågår ett folkmord av dem fattiga och sjuka. Och myndigheterna och regeringen låter detta fortgå. Inhumant är det!

Det kan drabba vem som helst när som helst! Kom ihåg det. Man kan inte blunda för detta. Folk dör ifrån oss, och det är myndigheternas fel. Hur kan man ge avslag till en sjuk människa eller någon som behöver assistans? Ju mer avslag, desto mer pengar i fickan. Visste ni om det? Dem ger hellre avslag så dem får lite extra pengar att gotta sig med, istället för att hjälpa människor som verkligen behöver hjälp. Iskalla människor. Dem förtjänar inte ens att kallas för människor. Iskalla, omänskliga är dem. Dessa robotar som sitter på en myndighetsstol och tror att dem har rätten att bestämma över andra människors liv. Tvi på er! Hur kan man vara så ond? Och hur kommer det sig att dessa personer får arbete? Det är något som jag alltid undrat över. Detta måste få ett slut. Det kan inte fortsätta såhär. För om det fortsätter på det här viset, så ser framtiden väldigt mörk ut. Jag vill inte ha en sån framtid. Jag vill se en framtid där alla människor som kan arbeta får arbeta. Där alla människor som är sjuka får den hjälpen som dem behöver. Svårare än så är det inte. Är man sjuk och inte kan jobba så ska man få den ekonomiska hjälpen man behöver. Om man behöver assistans så har man naturligtvis rätt till det. Alla individer ska få leva, inte bara överleva. Personer med NPF diagnoser ( som jag ), ska ha rätt till ett arbete. Alla kan bidra med något. Ingen ska lämnas lottlös. Man kanske borde införa medborgarlön? Där alla får en basinkomst varje månad. Så man klarar sig. Alla har vi hyror och räkningar att betala. Men detta är ingenting som myndigheter (försäkringskassan) tänker på. Hur ska man klara sig då? Utan pengar till det väsentliga, som mat och hyra? Har dem tänkt på det? Nej. Jag tycker det är så jävla horribelt. Ursäkta mitt språk, men jag blir för fan förbannad. När ska detta elände ta slut???

#Försäkringskassanupproret

Igår var det aktionen ” gravljus för en döende sjukförsäkring”. Eftersom jag inte la upp något om det igår, så gör jag det idag istället. Det spelar ingen roll vilken dag man gör det egentligen. Det är lika viktigt varje dag. Jag tänker på alla dem som stred in i det sista, men som till slut förlorade och dog. Folk som var/är kroniskt sjuka, och behöver assistans. Men som inte får den assistansen. Försäkringskassan anser att kroniskt sjuka människor som inte kan arbeta, är fullt arbetsföra. Människor som är i behov av assistans, får inte den hjälpen dem behöver. Barn, vuxna, gamla, många är det som drabbats av försäkringskassans inhumana styrande. Många som blev utan hjälp tog sina liv till följd av detta.

På toppen av isberget diskuteras det i riksdagen om man ska göra som i USA. Att slopa hela sjukvården som den är nu ( den är under all kritik ), och införa privata vårdförsäkringar. Om detta händer så innebär det att alla fattiga och sjuka människor långsamt kommer utplånas. Det kommer leda till folkmord. Detta får inte hända! Jag kräver att partierna tar humana beslut som gäller deras befolkning.

Detta har gått alldeles för långt, och det får inte gå längre!

Omfamna annorlundahet inom arbetslivet

Varför finns det inga NPF vänliga arbeten idag? Visst, det har uppkommit en eller fler aspergervänliga arbeten, men det är endast inom IT-branschen. Bara för att man har asperger, så betyder inte det att man är ett IT geni. Snarare tvärtom för mig, haha. Varför är det så? Alla arbeten som finns idag är anpassade efter majoriteten tror jag? På alla jobbannonser man läser så verkar det som att dom söker efter en robot.

”Du ska vara utåtriktad, jättesocial, flexibel, stresstålig, hålla många bollar i luften bla bla bla…..” Seriöst?! Vem har alla dessa kvaliteter som dom söker? Varför ska alla vara stöpta i samma format? Ett gäng robotar som är exakt likadana. Åh vad nytänkande! Varför inte söka någon som är introvert, blyg, noggrann, strukturerad, inriktad på att utföra sitt arbete istället för att babbla bort tiden? Varför ska man vara så j-a social jämt? För att inte snacka om kafferasten. Om man inte pallar vara social och vill gå undan ska man få göra det. Nä, då blir man stämplad som otrevlig istället. Vilket är helt jävla sjukt egentligen! Om man inte orkar vara social så får folk faktiskt acceptera det. Hur svårt ska det vara?! Och detta med kontorslandskap. Det måste vara en av dom värsta uppfinningarna. Vad är grejen? Jag tycker det är sorgligt att man inte vill ta tillvara individens behov. Och speciellt vi med diagnoser. Bokstavskombinationer eller vad man vill kalla det. Det finns otroligt många underbara personer med olika NPF diagnoser, men som aldrig får en chans inom arbetslivet. Även fast dem kämpar och vill, så får dem inget jobb. Dem skulle kunna vara en enorm tillgång på många arbetsplatser med tanke på deras starka egenskaper. Men eftersom dom flesta arbeten idag inte är anpassade efter deras behov, så faller dem utanför arbetsmarknaden. Vilket är så tragiskt. Dessa personer borde också få en chans till ett värdigt liv. Bara för att man har en diagnos så är man inte inkapabel. Tvärtom. Många har väldigt fina egenskaper, precis som neurotypiker har egenskaper. Det känns oftast som att myndigheter tycker att man bara borde nöja sig eftersom man har en diagnos. Ursäkta liksom? Vadå nöja sig? Så bara för att man har en diagnos och tvingas leva på existensminimum, eftersom man inte anses kapabel till att få jobba, så borde man bara nöja sig? Vad är det för dårar som sitter på dessa poster och spyr ur sig sådana kommentarer? Man undrar ibland…. Detta var endast ett exempel, och ingen specifik person som det handlar om. Men det är ingen nyhet heller, för det finns många som lever såhär tyvärr. Även många som inte finns kvar i livet på grund av dessa myndigheter. Men det tänker inte jag gå in på nu. Jag skulle vilja se en förändring inom arbetslivet. Att man individanpassar mer samt att arbetsgivare är mer öppna för annorlundahet. Det tror jag skulle göra åtminstone lite skillnad. Så omfamna annorlundahet!

En liten update…

Jag har inte varit så duktig på att uppdatera här på bloggen. Jag har varit rätt trött senaste tiden. Det skrev jag om i ett tidigare inlägg, om min kroniska trötthet. Det kan bli riktigt förlamande ibland, att ständigt vara så otroligt trött. Till viss del vet jag ju vad det beror på. Det är min talasemmi ( har med dom röda blodkropparna och hemoglobinet att göra ). Är inte så påläst om det tyvärr. Vilket kan vara bra att vara kan man tycka, hehe. Sedan har jag ju järnbrist. Vet inte om det är kopplat till talasemmin riktigt. Snurrigt det där. Sak samma, trötthet är ett vanligt symptom. Men det känns som att det blivit värre den sista tiden. Kanske borde gå och kolla om det även kan vara något annat?

Ja ja, vad är annars nytt? Nytt år, nya möjligheter eller vad säger man? Jag arbetstränar fortfarande på bokförlaget, vilket jag tycker är så himla kul. Jag får lära mig rätt mycket som är användbart när jag sedan söker mig vidare. Annars kämpar jag och sambon på med ekonomin. Vilket ska lösa sig för oss. Jag tolererar inget annat, haha. Det är svårt, men jag får försöka tänka positivt så får man hoppas att det vänder.

Det är tur att vi har våra katter. Dem skänker en så mycket livsglädje, och får en att må så bra. Därför tänkte jag dela en bild på våra bebisar Morran och Musse, bröderna bus!