Funkofobi och ableism

Pixabay

Idag tänkte jag ta upp ett högst aktuellt ämne inom funkisvärlden, och som berör alla områden. Begreppen funkofobi och ableism. Vad betyder dessa begrepp?

Funkofobi är en benämning som innefattar fördomar om olika funktionsnedsättningar och handikapp. Ableism är fördomar mot handikappade, sk handikappdiskriminering. Mer finns att läsa om dessa begrepp här: https://en.wikipedia.org/wiki/Ableism och https://sv.wikipedia.org/wiki/Funkofobi

Fördomar finns det gott om i samhället. Det räcker att läsa vad medierna skriver i nyhetsuppslagen om olika brott och mord som skett, då de oftast nämner att förövaren hade en funktionsnedsättning. Allt som oftast ses psykisk sjukdom, psykisk ohälsa och funktionsnedsättningar som en orsak till dessa våldsbrott. Detta är inte okej. Det är ren och skär diskriminering mot en viss målgrupp som redan är så utsatt som det bara går. Att skriva sådana felaktiga saker spär på ytterligare fördomar om dessa tillstånd. Att en stor nyhetstidning skriver sådant eldar bara på fördomarna ännu mer. Varför skrivs det aldrig om förövare som inte har någon diagnos? För det finns många. Men dom skriver man inte om, utan det verkar som att man hellre vill ha någonting att skylla på, och om förövaren då råkar ha en diagnos, ja då måste det ju bero på den? Vad sänder det för signal? Nej, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa och-eller funktionsnedsättning är inte en orsak till vare sig brott eller mord. Oftast är det många psykiskt sjuka och personer med funktionsnedsättning som blir utnyttjade och utsatta för våldsbrott. Det hör man ingenting om dock.

Ett exempel är skolan, där autistiska elever blivit utsatta för våld av lärarna. Men det sopas under mattan, då de anser att det var rättfärdigat av lärarna att brotta ner en elev med en funktionsnedsättning. Artikeln finns att läsa här: https://www.svd.se/oro-for-okat-vald-efter-skoldom

En annan fördom är att dessa diagnoser (add, adhd och autism) skulle vara sjukdomar. Jag har sagt det förut, och det tål att upprepas: Det är inte sjukdomar! Okej? Det innebär ett annat sätt att vara på, helt enkelt. Vi borde prata mer om alla positiva aspekter som kommer med dessa diagnoser. Vi är unika och vi borde vara stolta över att vi inte är som alla andra.

Det intressanta är att det pratas mycket om våra svårigheter och att vi förväntas anpassa oss till neurotypikerna. Men det pratas ingenting om hur våra svårigheter blir till möjligheter när vi befinner oss i rätt miljö, där vi blir respekterade och accepterade för dom vi är. Det är i rätt miljö med rätt personer som vi har chans att blomma. Tyvärr råder det ofta brist på sådana miljöer, då samhället är uppbyggt efter neurotypikers sätt att vara och fungera på. Någon ansats till anpassning så att funkisar också ska få må bra, det struntar man helt enkelt i. Det är enklare att borsta av sig det och lägga skulden på dom som redan är en utsatt grupp. Ingen vits att försöka förstå sig på oss liksom. Antar jag.

Jag förväntar mig inte att alla ska ha lika mycket kunskap som jag, men jag förväntar mig att man har läst på innan man yttrar sig om sådant som man egentligen inte har någon kunskap om. Och att man läser om personer med dessa diagnoser som bär på erfarenheterna, inte att man litar sig blint på fakta och kriterier som kan visa en mer stereotypisk bild.

Dumpa inte dina sociala brister på autisten

Pixabay

Jag kom och tänka på en grej för ett tag sedan. Det handlar om att man som autist anses ha svårigheter med socialt samspel. Men har vi verkligen svårt för det?

Vi autister har ett helt annat tänk än normen, vilket betyder att vi tänker, pratar och beter oss på ett annat sätt än det som förväntas av oss. Detta gör att vi kan betraktas som udda, konstiga, otrevliga etc. Det förutsätts att vi ska anpassa oss för att passa in i mängden. Att vi ska ändra på oss för att bli accepterade och gillade. Men det finns ingen tanke på att försöka förstå oss? Att försöka samspela med oss? Varför ska vi ändra på oss för att passa in i en box? Om det nu är så att vi skulle ha svårigheter med sociala samspel och att se saker ur andra perspektiv, varför är det då så svårt för neurotypiker att ta in våra perspektiv och förstå sig på oss? Vilka är det som har sociala svårigheter egentligen? Varför ses vi som antisociala? När det är neurotypiker som inte vill socialisera med oss?

Men vi anpassar oss. För vi är vana. Vi har anpassat oss hela våra liv. Vi kan det här. Det är dock förgörande för vår hälsa och välbefinnande. Vi behöver få bli accepterade för dom vi är.

Autister faller lättare offer för andras sociala brister. Vi har varit naiva som unga och blivit lurade och utnyttjade. Därför blir vi osäkra som vuxna och får svårt att lita på människor igen.

Ångest, depression, självskadebeteenden och ätstörningar är oftast tilläggsdiagnoser. Anledningen till det är många. En anledning är att vi inte fått det stöd som vi skulle behövt redan i tidig ålder, vilket har lett till flera misslyckanden. Samtidigt kan det vara svårt att upptäcka autism i tidig ålder, vilket jag kan ha förståelse för. Dock borde lärare utbildas i npf-frågor så de kan bemöta en på ett sätt som fungerar för den individen.

Dessa tilläggsdiagnoser kan vara ett uttryck för hur dåligt man mår i ett samhälle som inte är anpassat efter ens behov, ett samhälle som inte accepterar eller gillar en för den man är.

Ansvaret kan inte läggas på oss autister jämt. Det måste vara en två vägs fil. Det handlar om att ge och ta. Kommunikation är tvådelad.

Ett evigt kämpande mot psykvården

pixabay

Det är fan ta mig ett evigt kämpande mot psykvården. Läkare som inte sköter sitt jobb och uteblivna telefonsamtal. Jag går hos öppenvården. Eller just nu besöker jag inte dom, utan tanken är att det ska skötas via telefonsamtal på grund av coronan. Men det sköts inte som det ska. Läkare som bokat in en för telefonsamtal men som ej ringer upp på utsatt tid, utan man får själv ringa till receptionen och där blir man bemött av oförståelse och en brist på respekt. Det blir jag som får jaga läkaren gång på gång. När dom väl ringer upp (om dom ens ringer upp) så sägs det att läkaren varit sjuk. Ja, sjuk kan man bli, men då delegerar man väl arbetet vidare till en kollega, eller? Låt mig få veta då, istället för att jag ska gå och oroa mig i onödan. I detta fallet gäller det en förlängning på mitt läkarintyg som försäkringskassan behöver få in. Och nu är det öppenvården som missköter sitt arbete. Jag har ringt jag vet inte hur många gånger nu, men blir inte kopplad till läkaren. Utan det är receptionen som svarar och där är dom bara otrevliga och slänger på luren i örat på en. Vad är det för stil? Om man arbetar inom sjukvården så borde man väl ha lite bättre förståelse för patienterna? Och speciellt om man arbetar på en adhd/autism mottagning. När väl läkaren ringer upp klockan halv sex en tisdag kväll (vad är det för konstig tid att ringa på?), så förklarar jag att jag försökt nå henne en lång tid. Det enda man får till svar är att hon har så många patienter att hon inte haft tid?! Och? Det är väl inte mitt fel att läkaren tar på sig så många ärenden att hon inte hinner med sitt arbete? Då ska man inte ta på sig så mycket om man inte hinner med. Iallafall, läkaren säger att hon ska skriva intyget och skicka in det till försäkringskassan samma kväll. Över en vecka har gått nu och det är fortfarande inte inskickat. Mitt läkarintyg har nu gått ut och jag är oförsäkrad på min arbetsträning för tillfället. Jag känner mig så jävla värdelös. Det känns som att dom verkligen inte bryr sig. Jag har fått ringa och ringa varje dag nu till psyk för att försöka få tag i den där läkaren. Det är verkligen psykiskt jobbigt för mig att hålla på såhär. Det gör mig ofokuserad på min arbetsträning, och gör mig ännu mer stressad än jag redan är. Hela eftermiddagen har gått åt till att ringa runt till psyk och jourmottagningar för att försöka komma i kontakt med denna läkare. Att det ska vara så fruktansvärt svårt att få tag i sin läkare?! Det är fan sjukt! Sista telefonsamtalet jag hade var med min rehabkoordinator som meddelade att läkaren ska skriva läkarintyget så det blir klart till slutet av denna vecka. Okej, hon har alltså fortfarande inte skrivit det. Vi får väl se om det blir så, men jag har inga större förhoppningar längre. Psykvården i Sverige är fan ett skämt. Men det visste vi ju redan. Dom bevisar det bara gång på gång hur otroligt oprofessionella dom är. Jag är så jävla trött i huvudet nu och mina fingrar skakar som asplöv. Jag tror det kan vara efterdyningar av eftermiddagens charader med psykvården.

Over and out!

Sverige lever inte upp till lagen om rättigheter för människor med funktionsnedsättning

pixabay

Funktionsrättskonventionen är sedan 2006 en inskriven lag i FN-konventionen (Förenta Nationerna). Sverige står bakom denna lag sedan 2009, och har således förbundit sig till att följa lagen. Men Sverige har fått hård kritik från FN, då Sverige brister i att uppfylla innehållet i lagen.

Alla människor har lika värde och rättigheter. Där kommer Funktionsrättskonventionen in i bilden – rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. Lagen finns till för att kunna skapa ett samhälle för alla.

Dock råder det fortfarande stora skillnader vad gäller rättigheterna för personer med funktionsnedsättning om man jämför med övriga befolkningen. Det finns för mycket hinder för personer med funktionsnedsättning och de får sämre levnadsvillkor idag, tyvärr. De får inte sina mänskliga rättigheter uppfyllda, och det är sorgligt för ett land som Sverige.

Funktionsrätt Sverige arbetar för ett samhälle för alla och kräver av Sverige att rätten att fungera i samhället på lika villkor uppfylls i lagen. Att funktionsrätten blir lika självklar som nuvarande mänskliga rättigheter. Att svenska staten lever upp till lagen om Funktionsrättskonventionen. Att de åtgärdar den lag de försummat som FN givit Sverige.

Mer om detta finns att läsa på http://www.funktionsratt.se (gick tyvärr inte att kopiera in länken av någon underlig anledning, när den digitala tekniken havererar ni vet)

Jag blir så arg över att det ser ut såhär i dagens Sverige. Det är inte okej! Människor med funktionsnedsättning ska ha lika rättigheter som alla andra. Levnadsvillkoren för oss är sämre på så många punkter. Inte konstigt att man mår dåligt. Det är här den första och största förändringen behöver ske. Tänk om dom mänskliga rättigheterna som finns för övriga befolkningen inte skulle uppfyllas, hur hade ni reagerat då? Ja precis, man hade blivit rasande. Det är inhumant. Tänk då hur det känns för en person med funktionsnedsättning, att inte få sina rättigheter uppfyllda. Det är skandal och jag tycker att den svenska staten borde skämmas.

Jag är ingen fuckin ängel – jag är bara mänsklig, eller?

Pixabay.

Arg. Jag är så jävla arg. Varför vet jag inte. Det kan bara börja koka i mig av ilska.

Ibland känner jag mig som världens elakaste människa. Det känns som att folk ser på mig som att jag vore en jävla amöba. Vad jag än gör, blir det bara fel jämt.

Ja, nu sitter jag här och tycker synd om mig igen, ojdå vad hemsk jag är. Tycka synd om sig själv får man ju inte göra. Världens undergång. Det är såhär jag känner om mig själv. Jag kan inte dölja det. Sorry för att jag inte älskar mig själv liksom.

Jag är ingen perfekt människa, och försöker fan inte vara det heller. Jag är så jävla trött på detta falskspel av vänlighet. Det är så ytligt. Känns som att man måste spela ett jävla spel för att passa in i denna värld. Men jag kan inte göra annat än att bara vara mig själv. Och ibland kommer en annan sida av mig fram, den sårbara. Det kan vara en pytteliten sak som får mig ur balans. Jag kan bli ledsen, arg eller otrevlig utan att egentligen mena det. Jag vet att det inte är en ursäkt, men jag kan inte dölja det. Jag kan bara vara ärlig. Ibland blir jag arg, så jävla arg att jag skriker för full hals, är det fel? Ibland blir jag ledsen i helt fel situationer, ibland blir jag otrevlig och det kan gå ut över fel personer, är det fel? Jag kan bli arg och säga saker som jag inte menar. Ibland äter min ångest upp mig så jävla mycket att jag inte orkar/inte har förmågan att vara trevlig. Det är ingen ursäkt, men det är sanningen. Efteråt får jag alltid dåligt samvete, och vill lägga mig och gråta och skrika, men då tycker jag ju synd om mig själv? Och det känns så fel. Eller?

Man kan likna detta falskspel av vänlighet vid dom tio budorden; ” Du skall icke vara arg, du skall icke bli ledsen, du skall icke vara sur, du får icke bli otrevlig, du ska bara vara en fuckin ängel, jämt.” Vem fan orkar? Man är väl ingen robot, eller?

Jag vet att jag inte är någon ängel. Jag är bara mänsklig. Och just nu är jag arg. Då får det vara så.

Allt är inte frid och fröjd bara för att det är jul

Gjord i Photoshop av mig

Julen. Jag kan inte fatta att det redan är jul! Tiden har gått så fort (som den alltid gör), och detta år har varit väldigt speciellt med tanke på corona. Jäkla skitvirus. Jag har ingen riktigt julkänsla. Jag saknar snön. Det är ingen jul utan snö. Men det positiva är att jag får umgås med mina nära och kära.

Men bara för att det är jul, så betyder inte det att man mår bra. Det finns dom som inget hem har, och inga släktingar eller vänner, eller bara någon att vända sig till. De står helt ensamma. Och det är fruktansvärt. Jag önskar att det inte var så. Det finns otroligt många som lider. Våld i hemmet, barn som far illa, alkohol som skadar. Det är mycket som sker bakom stängda dörrar. Det är inte glatt och härligt i varje hem, vilket är otroligt sorgligt. Jag tycker att vi skänker en tanke till dom.

Gjord i Photoshop av mig

Var är rättvisan för oss funkisar?

Bild tagen från Pixabay

Som autistisk är man på ett annat sätt än normen. Det syns dock inte alltid, eftersom vi (främst kvinnor) tenderar att maskera våra autistiska drag för att ”passa in”, oftast på bekostnad av vårt psykiska mående. När vi maskerar våra naturliga drag för att vi vill anpassa oss till omgivningen, gör vi oss själva en otjänst. Vårt psyke tar stryk och vår självkänsla fallerar. Varför gör vi då detta? För att göra en lång historia kort; helt enkelt på grund av omgivningens intolerans och okunskap. För att passa in. Tyvärr. Det är inte förrän senare som vi förstår att det varit ett nödvändigt ont. Vid det laget är vår självkänsla så omtöcknad av skam och värdelöshetskänslor, att vi undrar om vi inte är bortom räddning. Men det är vi inte. Bortom räddning alltså. Det är på grund av samhällets bristande kunskap och oförmåga att acceptera det annorlunda, som vi hamnat där vi är. Vi har gjort det vi känt oss tvungna att göra, för att överleva. För att överhuvudtaget kunna överleva i en värld som inte förstår sig på oss. Vi gjorde allt detta för överlevnadens skull. Och vad fick vi för det? Förutom en sårad självkänsla? Förutom ett sårat människoliv? Ingenting. Vi krävde ingenting heller. För sådana är vi. Vi kräver ingenting av er, och antar att ni inte heller gör det. Men nej, neurotypikers värld ter sig annorlunda. I deras värld är allt ett spel. Där den som skriker högst, vinner. Och där den som vågar kliva fram och säga som det är, blir omkullkastad. Så ser verkligheten ut. Tyvärr. Vad menar jag med detta? Jo, det jag menar är att vi funkisar förväntas rätta oss efter normen, och inte dom efter oss. Det ska väl ändå gå åt båda hållen? Det tycker åtminstone jag och säkert tusen andra med mig. Varför förutsätts det att VI ska rätta in oss i ledet? Att vi ska göra avkall på våra medfödda egenheter? Som jag ser det, så går detta åt två håll. Det handlar om att kompromissa och mötas halvvägs. Inte att en grupp förväntas dra hela skutan. Nej, nej. Vad finns det för rättvisa i det? Ingen! Därför behövs vår kamp mot denna orättvisa värld mer än någonsin. Vår kamp är på riktigt och den är så otroligt viktig. Det är bara så synd att vi fortfarande tvingas kämpa för vår rätt år 2020, när det borde vara så självklart. Men, om jag måste så gör jag det. Mer än gärna. Jag tänker kämpa och aldrig sluta kämpa för min och resten av befolkningens, världens funkisar. Den fanan tänker jag hålla stolt och högt.

Samhället dömer ut individer med NPF

En annorlunda hjärnfunktion

Att ha en NPF-diagnos innebär inte att man är sjuk, utan annorlunda. Hjärnan är konstruerad på ett annat sätt helt enkelt. Vilket innebär att man tänker i annorlunda banor, ”outside-the-box” och att man ser sånt som andra missar. Det är en enorm fördel, inte minst inom arbetsmarknaden. Trots det, förbises dessa styrkor, som skulle kunna göra en enorm skillnad.

Samhället saknar kunskap

Medvetenheten och kunskapen om NPF-diagnoser idag är fortfarande märkligt låg. Skolor, arbetsplatser, myndigheter och även allmänheten saknar kunskap. Det är trist, tycker jag. Samhället är uppbyggt efter neurotypiker, vilket gör utmaningarna omöjliga för en person med NPF. Det leder inte sällan till social utslagning, psykisk ohälsa, fattigdom eller till och med död.

Högre risk för självmord/självmordsförsök

Visste ni om att autistiska personer, främst kvinnor, löper ungefär 10 gånger högre risk för självmordsförsök? Samt att risken för självmord är högre? Om man jämför med den övriga kvinnliga befolkningen. Det är oerhört oroväckande.

Samhällets ovilja till förändring

Det är synd att man inte vill ta tillvara på dessa underbara individers potential. Men det räcker inte att en person gör jobbet. Det krävs att hela samhället går ihop för att få ett mer NPF-vänligt klimat. Varför läggs det så stor vikt på våra svårigheter och inte på styrkor? Man behöver möta individen och fokusera på styrkorna istället för att se svårigheter.

Svårigheterna börjar i skolan

Egentligen börjar allting redan i skolan, där bristen på vilja och kunskap är stor. Det orsakar problem och svårigheter för barnet som inte får sin potential sedd. Problemen kvarstår ända upp i vuxen ålder, och leder till ytterligare svårigheter för individen. Inte sällan blir det tufft på arbetsmarknaden där okunskapen om NPF är stor. Detta gör att många hamnar utanför systemet, och tvingas leva på bidrag. När deras potential skulle kunna göra skillnad i arbetsvärlden, så stryper man den potentialen istället. Sjukt. Jag vet. För jag har varit med om detta. Redan i låg/mellanstadiet började allt. Jag hade det svårt i skolan med bland annat matten samt mobbning och utanförskap. Jag fick ingen riktig hjälp av lärarna, utan kände mig osynlig. Hela min tonårstid och vuxentid har präglats av utanförskap och svårigheter med relationer och utbildningar/arbeten. Det är tröttsamt. Jag är besviken på hur vi med NPF diagnoser blir behandlade av samhället.

Statistiken är hämtad från; https://www.forskning.se/2019/06/28/autism-kopplat-till-kraftigt-okad-risk-for-sjalvmordsbeteenden/ https://nyheter.ki.se/autism-kopplat-till-kraftigt-okad-risk-for-sjalvmordsbeteenden https://www.cambridge.org/core/journals/psychological-medicine/article/individual-risk-and-familial-liability-for-suicide-attempt-and-suicide-in-autism-a-populationbased-study/BDB3E4ADE03D99F12F7B1BCD28B4A6B1

Skevt kroppsideal

Som rubriken antyder så råder det ett skevt, osunt kroppsideal och kropphets i samhället. Ja, det har ju funnits sedan flera generationer tillbaka, men det tåls att upprepas. Ett osunt kroppsideal påverkar den egna självkänslan och leder ofta till psykisk ohälsa. Som ung är man mest sårbar, och har därför lättare för att påverkas av negativa förebilder.

Veckotidningar, reklam och sociala medier svämmar över av dessa orimliga bilder på kvinnokroppar som talar om för en hur man ska se ut. Och så bantningstips på det. Det är sjukt, tycker jag. Inte sällan är dessa bilder redigerade för att uppnå någon slags ”perfektion”, som inte existerar. Benen har gjorts längre, låren samt midjan smalare och brösten större. Man har lekt fram ett slags ”ideal” på hur en kvinna ska se ut. När det i verkligheten inte ser ut så. Detta påverkar unga tjejer och kan leda till allvarliga ätstörningar. Eftersom budskapet är att vi inte duger som vi är. Reklamerna vill få oss att känna oss missnöjda med oss själva. Och de tjänar miljoner på detta. När sanningen är, att vi visst duger som vi är. Det finns ingen ”mall” på hur en kvinna,man eller hen ska se ut. Alla ser olika ut, och så ska det vara. Hur tråkigt skulle det inte vara om alla gick runt och såg exakt likadana ut? Usch, hemska tanke. Det viktigaste är vad man har innanför pannbenet, och inte hur smal midja man har eller vad man väger.

Detta skeva kroppsideal är en starkt bidragande faktor till ungas psykiska ohälsa. Unga har en press på sig att se ut på ett visst sätt. Och det beror på modebranschens sjuka skönhetsideal. Sociala medier spelar även en stor roll. De unga jämför sig med dessa orealistiska bilder på modeller, och tror att det är så man ska se ut för att vara ”lyckad”. Det leder inte sällan till ätstörningar som kan bli riktigt allvarliga, självskadebeteende, depression, ångest och psykisk ohälsa. Det sjuka är också att det sjunker ner i åldrarna mer och mer, då så unga påverkas och börjar banta. Vilket är helt vansinnigt!

Därför vill jag vända mig till dig som kanske läser detta nu, att du duger visst som du är. Du är dig själv, och du är unik som endast du kan vara. Det är inget fel på dig. Det är samhället som det är fel på.

Jag tycker att man borde försöka bekämpa dessa osunda och snedvridna skönhetsideal. Det skulle vara ett viktigt steg mot sundare ideal. Det måste ske en förändring, och vi alla kan bidra till det.