En autist håller en föreläsning om autism och får själv en autistisk meltdown

På tal om känslostormar. Mitt humör har svängt värre än en berg-och dalbana de senaste veckorna. Jag vet inte om det beror på min mens eller om det är en kombo av allting. 

I veckan så var jag, min chef och en kollega i Göteborg för en första föreläsning för Samordningsförbundet/Unga Finsam. Jag kände mig konstigt nog inte nervös, som jag brukar göra. Men mitt mående var väldigt upp och ner. Jag bröt ihop flera gånger under de två dagarna som vi var där. 

Föreläsningen började bra, men efter några få timmar blev jag så ofattbart ledsen och ville bara lägga mig ner och gråta tills det inte fanns mer tårar kvar. Jag fick för mig att de som var där inte alls ville lyssna på vad jag hade att säga. Och jag har så svårt att hålla tårarna inne när de väl är på gång. Jag var tvungen att gå ut ur rummet för att bryta ihop litegrann på toaletten. Men jag gick in igen och när jag skulle berätta om mina egna erfarenheter så kunde jag inte ens titta på publiken och sa rätt ut att jag vet att jag inte är en bra föreläsare. Det här är inte bra, det är inte bra, sa jag. Men fortsatte med föreläsningen. Jag körde klart mina pass. Jag själv kände att jag inte alls hade gjort ett bra jobb. Men min chef sa att hon var stolt över mig och att jag är duktig på det jag gör. Även min kollega stöttade mig. Det är tur att jag har en så fin och förstående chef.

Det är bara så jobbigt när dessa mörka tankar kommer. Jag irrar bort mig i dem och trasslar in mig i mina egna komplicerade tankar. Utan att hitta någon väg ut. När jag väl har hamnat på botten, är det så ofattbart svårt att ta mig upp igen, att ta mig över det där hindret som stakar upp sig framför mig, längs min väg. Jag har så lätt för att falla ner i det svarta hålet. Jag får för mig att alla hatar mig. Och tårarna väller upp på insidan, bränner bakom mina svullna ögonlock. Jag bryter ihop, gång på gång. Jag kan inte ens hålla ihop mig själv en hel dag. En hel arbetsdag. Och jag kan inte hålla det inne. Alla får se. Alla får se min trasiga, ärrade insida. Min osäkerhet.

Nu efteråt, tänker jag att det blev ju faktiskt en rätt så autentisk autistisk föreläsning. En autist håller en föreläsning om autism och får själv en autistisk tyst meltdown. Learning by doing. Ja, jag kanske ska ge mig själv en klapp på axeln ändå. Shit happens. Jag var bara mänsklig. Jag var bara jag.