Får läkarna sina läkarlegitimationer i ett kinderägg? Ja, ibland undrar man. Jag blir så trött på vården. Orkar inte. Jag var på ett möte här i veckan för ”kartläggning” gällande en ptsd- och en adhd utredning. Jag fick träffa en ST-läkare. Inget illa menat, men jag behöver en mer erfaren läkare, med tanke på de svårigheter som jag har. Och för varje gång får man en ny läkare. Man får aldrig en fast läkare. Utan det är olika hela tiden, som jag blir tvungen att öppna upp mig på nytt för. Vilket är skitjobbigt. Så jag satt där, och visste inte alls vad jag skulle säga. Jag var tyst många stunder. Sen så var jag inte i vidare toppform, då jag var väldigt trött, och hade inte ”förberett” mig innan. Dvs, jag hade inte skrivit ner symtomen som jag har (vilket jag hade bestämt mig för att göra), men som vanligt så gjorde jag inte det, för jag ansåg att det fanns andra viktigare åtaganden (jobbrelaterat). Men detta var ju egentligen viktigare. Men såhär gör jag jämt. Bestämmer mig för att göra en sak, och sen så gör jag något helt annat, eller struntar i det för jag inte ”orkar” just då. Så jag försökte berätta så gott det gick. Hon kunde tydligen utesluta en ptsd utredning. Gällande adhd var hon lite osäker, så hon skulle rådfråga en kollega. Jag fattar egentligen inte varför jag ska göra en kartläggning, när jag redan har gjort en utredning tidigare. Borde det inte räcka att be om en adhd utredning, så gör dem den? Måste man gå igenom kartläggning igen?
Jag blir så trött på vården. Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp. Jag har även OCD, fast snarare en subtyp av det, och en massa annat. OCD:n har jag gått i behandling för, och det har faktiskt blivit lite bättre. Men sen finns det annat som jag redan berättat om för vården, men inte fått hjälp med då olika läkare sagt olika saker. Just nu känns det bara hopplöst. Jag ska dock kontakta en privat läkare inom npf snart. Men ändå. Väldigt ofta känns det som att vården inte tar en på allvar, vilket gör att jag mår ännu sämre.
Autismens Ansikten 