Jag har skrivit om det här ämnet tidigare. Debatten om överdiagnostisering av autismdiagnoser. Och jag är så förbannat trött på den.
Jag såg ett inlägg som någon skrivit om medias överdrivande av att autismdiagnoser skulle öka kraftigt, och jämfört den med en likadan debatt som pågick för ett antal år sedan, nämligen debatten om vänsterhänthet. Och detta är jäkligt intressant.
Man trodde att vänsterhänthet egentligen var rätt sällsynt. Och för några generationer sedan tvingade man skolbarn att skriva med höger hand. Många blev alltså tvungna till att undertrycka faktumet att de var vänsterhänta.
Men sedan hände något. Antalet vänsterhänta verkade öka. Så pass att man tyckte sig se en trend. Påstod folk att de var vänsterhänta bara för att verka märkvärdiga? Eller, var det något som de bara fick för sig? Det är ju konstigt, är det inte? Svar: nej. Antalet vänsterhänta i sig har inte ökat. Utan det är själva acceptansen. Låt det sjunka in.
Visst känns detta igen? Enda skillnaden är att man nu hävdar att autismdiagnoser i sig skulle öka. Gång på gång debatteras det i media om att det minsann ställs alldeles för många autismdiagnoser idag, och på alldeles för lösa grunder. Att alla har en liten släng av det, att om det inte syns så finns det inte och att kvinnlig maskering inte existerar och så vidare.
Men alla vi som fått dessa diagnoser då? Vad menar de egentligen? Att det skulle vara ett påhitt från vår sida? Att våra svårigheter och smärtsamma erfarenheter genom livet inte betyder någonting alls? Kanske tycker de att man bara borde “rycka upp sig” och sluta vara så känslig? Jag menar, mina svårigheter betyder ju faktiskt ingenting. Det är förmodligen jag själv som orsakat dom? Eller? Vill du veta det ärliga svaret på det? Nej, det är faktiskt inte jag som orsakat mig själv dessa svårigheter. Och jo, jag har visst kämpat och ansträngt mig, förmodligen mer än någon utan diagnos. Oj, klämde jag någons tå nu? Ursäkta mig isåfall. Eller nej, å andra sidan tänker jag inte ursäkta mig själv längre.
Jag blir arg främst på grund av den totala nonchalans och ignorans av individens svårigheter. Att man anser sig ha rätten att försöka “äga” individens historia och erfarenheter. Att alla minsann går igenom svårigheter och kan ha ett lidande. Ja, jo, det är väl klart. Men, det är väl inte meningen att man ska lida ett helt liv? Att man ska överleva istället för att leva? Eller? Att man ska försöka hålla huvudet ovanför vattenytan, tills den dagen man inte längre finns? Man vet aldrig vad någon annan kämpar med, så det kan vara en fördel att väga sina ord noga.
Framförallt så får det en att tvivla på sig själv ännu mer. Jag kanske inte alls har autism? Jag kanske bara har hittat på mina svårigheter? Så är karusellen igång igen. Tankekarusellen om att jag bara är en bluff. Tack. Tack som fan.
Att man “ser för normal ut”, men å andra sidan ses man samtidigt som lite off, men för normal för att kunna ha en diagnos. Bara lite udda.
Kan ökningen av autismdiagnoser bero på att kunskapen har ökat? Jag menar, all forskning om autism är gjord på vita män. Det är inte förrän nu, som själva förståelsen för att flickor och kvinnor kan ha autism, slagit rot.
Ingen diagnos ställs på för lösa grunder. Man går igenom hela ens liv, ända från barndom till nutid och pratar med anhöriga etc. Det är inte något som läkaren skriver ihop på fem minuter och snipp snapp slut så har man en diagnos. Som att en diagnos är något som går att köpa sig till. Och varför skulle man vilja det?
Och jo, kvinnlig maskering existerar, oavsett vad som hävdas av okunniga debattörer i media. Vad beror detta motstånd på? Handlar det om avundsjuka eller provokation?
Jag tror att inom några år kommer vi se tillbaka på den här tiden, på samma sätt som man gjorde om vänsterhänta.
Autismens Ansikten 